Du har sett OS. Säkert ett och annat VM. Men har du någonsin sett kontorsanställda tävla om rätten att använda avdelningens kopiator?
Armbågar som vässas. Ett fast tag runt magnetnyckeln som inte bara öppnar dörrar utan också är den magiska grej som gör att man får ut sin utskrift, kan kopiera eller - i de fall det fortfarande sker - faxa. Blick möter blick. De leenden som växlas visar väl mycket tänder.
På vår avdelning finns EN kopiator/skrivare. Vi kan också skriva ut på våningen ovanför och under. Vi är en kommunikationsavdelning. Vi är många. Vi skriver ut. Ja, trots det papperslösa samhället skriver vi ut. Någon gör inbjudningar, en annan korrektur på programblad, en tredje turnélistor, en fjärde ett utskick och så där håller det på. Det gäller att vara först i arbetskön. Och vill man umgås socialt ska man helst inte skriva ut för många exemplar.
En ung dam från våningen under kommer in i vårt kök, liksom smyger sig fram. Ett rart leende på läpparna. Snudd på en gloria runt huvudet.
- Ehum, funkar möjligen er skrivare/kopiator?
- Nej, säger en annan dam bestämt. Du får gå upp ett plan och kopiera.
-Ok
-Meeeeeeeeeeennnnnn, då får du försöka komma före mig förstås, ropar infogivaren, slänger sin kopp, girar åt vänster, kollegan från nedre plan skriker, skrattar, springer. Infogivaren gör likadant, kutar snabbt, snabbt för att ta ledningen. Klapprande steg ekar från trapphuset. Må bästa kollega vinna!
.
22 februari 2011
20 februari 2011
Möte med pälsmössemänniskorna
Iskallt. Sitter och väntar på bussen. Dubbla vantar. Det hjälper inte. Frusna fossingar.
En farbror med grön täckjacka, träkäpp och pälsmössa spatserar fram och tillbaka. Ett tonårsgäng snackar högt, snabbt och i förvånansvärt långa meningar med tanke på det begränsade antal ord de använder. En kvinna med grå jacka, sån där mössa med pälsboll och flera matkassar hasar sig fram. Pälsmössefarbrorn börjar prata med henne om att bussen är sen. Jag tror att de känner varandra men det visar sig vara fel. Han pratar om kylan. Jag vill helst vara i min egen värd, men så tänker jag "vad fasen, in i leken med dig".
Och så kul vi får, pälsmössorna och jag. Farbrorn kommer från Malmberget och handlerskan är finlandssvensk. Jag är mitt inne i arbetet med en finsk pjäs med finlandssvensk ensemble och har några av mina käraste personer i Malmberget. De lär ut finska ord, ger tips om where to go i Helsingfors, berättar om köldrekordet i Malmberget 1961 när det var 51 grader kallt, och jag ångrar mig sen att jag inte kunde hålla tyst utan var tvungen berätta att jag upplevt 52 grader vid Hornavan i Arjeplog en gång, han borde ha fått "vinna", jag var ju knappt ens ute den dagen.
Bussen kommer och pälsbolletjejen och jag sätter oss tillsammans och pratar resor och teater. Efter ett tag är det är dags för mig att hoppa av.
"Nej, måste du gå redan!", säger hon.
"Hej då, trevlig kväll", ropar pälsmössemannen när jag går ut.
Båda vinkar.
Jag vinkar tillbaka. Glad över att jag inte stannade i min egen värld. Varm inifrån och ut.
.
En farbror med grön täckjacka, träkäpp och pälsmössa spatserar fram och tillbaka. Ett tonårsgäng snackar högt, snabbt och i förvånansvärt långa meningar med tanke på det begränsade antal ord de använder. En kvinna med grå jacka, sån där mössa med pälsboll och flera matkassar hasar sig fram. Pälsmössefarbrorn börjar prata med henne om att bussen är sen. Jag tror att de känner varandra men det visar sig vara fel. Han pratar om kylan. Jag vill helst vara i min egen värd, men så tänker jag "vad fasen, in i leken med dig".
Och så kul vi får, pälsmössorna och jag. Farbrorn kommer från Malmberget och handlerskan är finlandssvensk. Jag är mitt inne i arbetet med en finsk pjäs med finlandssvensk ensemble och har några av mina käraste personer i Malmberget. De lär ut finska ord, ger tips om where to go i Helsingfors, berättar om köldrekordet i Malmberget 1961 när det var 51 grader kallt, och jag ångrar mig sen att jag inte kunde hålla tyst utan var tvungen berätta att jag upplevt 52 grader vid Hornavan i Arjeplog en gång, han borde ha fått "vinna", jag var ju knappt ens ute den dagen.
Bussen kommer och pälsbolletjejen och jag sätter oss tillsammans och pratar resor och teater. Efter ett tag är det är dags för mig att hoppa av.
"Nej, måste du gå redan!", säger hon.
"Hej då, trevlig kväll", ropar pälsmössemannen när jag går ut.
Båda vinkar.
Jag vinkar tillbaka. Glad över att jag inte stannade i min egen värld. Varm inifrån och ut.
.
18 februari 2011
Hand i hand
Vi var nog en lustig syn. Jag och de andra som försökte ta oss nedför den glashala backen från busshållplatsen till centrum.
I en lång rad, jag gick först, snirklade vi oss först upp på en snövall, mötte faran i ett plötsligt stopp som gjorde att vi fick klänga fast oss vid väggen och samtidigt glida ner för 40 cm snö. Därefter ett hårt fast i räcket, inte halka, inte halka, inte halka. Den värsta biten väntade. Istäckt backe i ett par meter. Jag blundade, tänkte "allt kommer att gå bra, det är inte alls halkigt" och så gleeeeeeed jag ned. Sedan gällde det att inte glida för långt, förbi affärens entré. Slängde ut min väska och liksom hakade fast mig i räcket. Pyttesteg in till plätten med asfalt. Phu, framme.
Kastade en blick upp för backen jag just ägnat minuter åt att ta mig ned för och såg ett lämmeltåg av personer som också försökte ta sig ner, mer eller mindre lyckosamt. En ung kvinna med sin mor, arm i arm hankade sig fram, mamman nästan grät. Jag sträckte mig fram och sa att jag kunde ta hennes väska så att hon skulle kunna ta tag i räcket. Insåg vad jag sagt och undrade om hon skulle ropa på polis. Men hon bara log tacksamt och sträckte fram den gräddfärgade väskan. Nej, de tog sig ändå inte ner. Men vi skrattade, vi skrattade så att vi nästan grät.
Utan att någon sagt till om det tog vi plötsligt tag i varandras händer, hela lämmeltåget hand i hand och så drog vi ned en person i taget. När alla var i säkert förvar stod vi kvar och skrattade lite innan vi gick in i affären och splittrades. Ett ganska magiskt ögonblick var förbi. Vi var främlingar för varandra igen. Främlingar utan benbrott tack och lov.
.
I en lång rad, jag gick först, snirklade vi oss först upp på en snövall, mötte faran i ett plötsligt stopp som gjorde att vi fick klänga fast oss vid väggen och samtidigt glida ner för 40 cm snö. Därefter ett hårt fast i räcket, inte halka, inte halka, inte halka. Den värsta biten väntade. Istäckt backe i ett par meter. Jag blundade, tänkte "allt kommer att gå bra, det är inte alls halkigt" och så gleeeeeeed jag ned. Sedan gällde det att inte glida för långt, förbi affärens entré. Slängde ut min väska och liksom hakade fast mig i räcket. Pyttesteg in till plätten med asfalt. Phu, framme.
Kastade en blick upp för backen jag just ägnat minuter åt att ta mig ned för och såg ett lämmeltåg av personer som också försökte ta sig ner, mer eller mindre lyckosamt. En ung kvinna med sin mor, arm i arm hankade sig fram, mamman nästan grät. Jag sträckte mig fram och sa att jag kunde ta hennes väska så att hon skulle kunna ta tag i räcket. Insåg vad jag sagt och undrade om hon skulle ropa på polis. Men hon bara log tacksamt och sträckte fram den gräddfärgade väskan. Nej, de tog sig ändå inte ner. Men vi skrattade, vi skrattade så att vi nästan grät.
Utan att någon sagt till om det tog vi plötsligt tag i varandras händer, hela lämmeltåget hand i hand och så drog vi ned en person i taget. När alla var i säkert förvar stod vi kvar och skrattade lite innan vi gick in i affären och splittrades. Ett ganska magiskt ögonblick var förbi. Vi var främlingar för varandra igen. Främlingar utan benbrott tack och lov.
.
15 februari 2011
En liten studie: Teaterfoajén och T-centralen
T-centralen i rusningstrafik. Det väller fram människor, överallt. Gula, röda och blå täckjackor sticker ut bland svarta och grå. Allt känns vintertrött och grådaskigt bland neddragna mössor och röda nästippar. Tomma blickar, fokus på målet. Rosförsäljare här och där: "Rosor, rosor någon?". Butikerna skyltar med choklad och andra godsaker. På väg till bussen. Armbågar, knuffar, ett enstaka förlåt. Arga barn vägrar äta falukorv, kräver varmkorv istället, sparkar på pappas ben. Går ombord. "Hallå, hör du mig?, hallåå, hallå". Barn som surrar högre än en tryckpress. Jag önskar att jag var hemma. Ett snabbt tryck stoppar bussen, ut i kylan, ut i tystnaden. Andas ut.
En kort promenad. De tända marschallerna visar vägen mot kvällens event.
Teaterfoajé i premiärskrud. Det väller fram människor, överallt. Paljetter, sidenblusar, färgglada smycken sticker ut bland svart och grått. Allt känns glammigt och gnistrande bland frisyrer som nästan nuddar taket. Igenkännande blickar, fokus på målet. Röda rosor i stora buketter: "Var lämnar jag rosorna någon?". Några bär på choklad och andra godsaker. På väg till biljettkassan. Armbågar, knuffar, några pussar på kinden. Inga mackor finns att köpa, äter varmkorv istället. Går in i foajén igen. "Hej, hallå där, så länge sen". Vuxna som surrar högre än en tryckpress, högre än barnen på väg hem. Jag känner mig hemma. Vi går till våra platser, ser föreställningen, småpratar. Sen ut i kylan, ut i tystnaden. Andas in.
En promenad i kärt sällskap. Stockholmstrafikens blinkande ljus leder oss fram till t-banan där rusningstrafiken är ett minne blott.
.
En kort promenad. De tända marschallerna visar vägen mot kvällens event.
Teaterfoajé i premiärskrud. Det väller fram människor, överallt. Paljetter, sidenblusar, färgglada smycken sticker ut bland svart och grått. Allt känns glammigt och gnistrande bland frisyrer som nästan nuddar taket. Igenkännande blickar, fokus på målet. Röda rosor i stora buketter: "Var lämnar jag rosorna någon?". Några bär på choklad och andra godsaker. På väg till biljettkassan. Armbågar, knuffar, några pussar på kinden. Inga mackor finns att köpa, äter varmkorv istället. Går in i foajén igen. "Hej, hallå där, så länge sen". Vuxna som surrar högre än en tryckpress, högre än barnen på väg hem. Jag känner mig hemma. Vi går till våra platser, ser föreställningen, småpratar. Sen ut i kylan, ut i tystnaden. Andas in.
En promenad i kärt sällskap. Stockholmstrafikens blinkande ljus leder oss fram till t-banan där rusningstrafiken är ett minne blott.
.
10 februari 2011
Filmarkiv på webben - vilken dröm!
En ny sajt har startat idag, http://www.filmarkivet.se/ , heter den. Massor av filmer som allmänheten får ta del av. Kolla in några av dem här:
En elegant Greta Garbo lämnar gråtande Sverige efter en promotionturné. Stiger på amerikabåten i Göteborg, det är sorgligt, men hon är ju så vacker att man bara gapar, ojojoj den där magnifika profilen och vilken urtjusig outfit, direkt från 1929.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=28&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dgreta%2bgarbo%26categoryid%3d0%26minyear%3d1925%26maxyear%3d1935
Fem år tidigare, midsommarhelgen 1924, var Hollywoodgiganterna Mary Pickford och Douglas Fairbanks på exklusivt besök i Stockholm och Oslo, Freja/Marabou bjöd Mary på choklad, de bodde på Grand, åkte motorbåt och mycket mer:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=24&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dMary%2bDoug
Badlivet i Mölle 1911, kommer det att se ut så här beach 2011 också?
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=58
Alice Babs gör reklam för Toy på svenska och norska och plockar taffligt upphängda toy-paket från ett träd:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=171&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16
Och en något modernare variant när Tomas Pontén lär oss att ta en toy:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=219&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16
Vilken bra grej!
En elegant Greta Garbo lämnar gråtande Sverige efter en promotionturné. Stiger på amerikabåten i Göteborg, det är sorgligt, men hon är ju så vacker att man bara gapar, ojojoj den där magnifika profilen och vilken urtjusig outfit, direkt från 1929.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=28&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dgreta%2bgarbo%26categoryid%3d0%26minyear%3d1925%26maxyear%3d1935
Fem år tidigare, midsommarhelgen 1924, var Hollywoodgiganterna Mary Pickford och Douglas Fairbanks på exklusivt besök i Stockholm och Oslo, Freja/Marabou bjöd Mary på choklad, de bodde på Grand, åkte motorbåt och mycket mer:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=24&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dMary%2bDoug
Badlivet i Mölle 1911, kommer det att se ut så här beach 2011 också?
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=58
Alice Babs gör reklam för Toy på svenska och norska och plockar taffligt upphängda toy-paket från ett träd:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=171&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16
Och en något modernare variant när Tomas Pontén lär oss att ta en toy:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=219&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16
Så här skriver de själva på sajten: "På filmarkivet.se har du möjlighet att se unikt rörligt bildmaterial ur arkiven som nu tillgängliggörs på nytt; främst kort-, dokumentär-, journal- och reklamfilm, som speglar ett svenskt århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle. Vid lanseringen i februari 2011 ligger 300 filmer ute, och sajten kommer att växa med lika många under året. Filmarkivet.se är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket."
Vilken bra grej!
.
8 februari 2011
God morgon?
Tisdag morgon. Bussen är försenad. Jag ringer jobbsamtal och är nöjd över att få jobba utomhus. En arg gubbe skäller ut busschauffören när han anländer 15 minuter senare än tidtabell. Samtidigt kommer ett par halkandes fram på den glashala marken, likadana jackor i grovt men liksom metalliskt grått material, slitna jeans, kängor.
"Gumman, du hinner, annars tar vi bara nästa buss, du behöver inte stressa", säger mannen till sitt damsällskap.
Ganska gulligt tycker jag.
De sätter sig framför mig. Han tappar ner nåt på golvet och hon böjer sig genast fram för att plocka upp det. "Men din idiot, kan du inte ens plocka upp det, skärp dig, dig kan man aldrig lita på".
Hon tittar på honom och böjer sig ned igen, hon böjer inte benen. Jag ser mer än jag hade behövt. Hon får inte upp det som jag nu ser är sex stycken ölburkar, de där blå.
"J-vla sopa, skärp dig för f-n", muttrar han.
Till slut lyckas hon plocka upp dem. Han tar över förpackningen och lägger den i en kasse där tre förpackningar redan väntar.
Det är dags för dem att hoppa av. Hon trycker på stoppknappen. Han ser på henne under lugg och ler inställsamt.
"Gumman, nu ska vi ha en riktigt trevlig dag."
Hon tittar snabbt på honom, mannen som hon har en likadan jacka som, det är som om en slöja lägger sig över hennes blick, hon vänder bort huvudet. Hon ler inte tillbaka.
Plötsligt känns det inte så gulligt längre.
.
"Gumman, du hinner, annars tar vi bara nästa buss, du behöver inte stressa", säger mannen till sitt damsällskap.
Ganska gulligt tycker jag.
De sätter sig framför mig. Han tappar ner nåt på golvet och hon böjer sig genast fram för att plocka upp det. "Men din idiot, kan du inte ens plocka upp det, skärp dig, dig kan man aldrig lita på".
Hon tittar på honom och böjer sig ned igen, hon böjer inte benen. Jag ser mer än jag hade behövt. Hon får inte upp det som jag nu ser är sex stycken ölburkar, de där blå.
"J-vla sopa, skärp dig för f-n", muttrar han.
Till slut lyckas hon plocka upp dem. Han tar över förpackningen och lägger den i en kasse där tre förpackningar redan väntar.
Det är dags för dem att hoppa av. Hon trycker på stoppknappen. Han ser på henne under lugg och ler inställsamt.
"Gumman, nu ska vi ha en riktigt trevlig dag."
Hon tittar snabbt på honom, mannen som hon har en likadan jacka som, det är som om en slöja lägger sig över hennes blick, hon vänder bort huvudet. Hon ler inte tillbaka.
Plötsligt känns det inte så gulligt längre.
.
7 februari 2011
I dansens virvlar - en flashback
Idag såg jag mig själv som liten.
Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.
Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.
Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.
Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.
Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...
.
Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.
Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.
Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.
Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.
Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...
.
6 februari 2011
Från kvittrande kvintett till solokvist
.
4 februari 2011
Lena Nyman, borta men alltid kvar
Kort paus på jobbet, tar en titt på facebook. Ser hur en vän lagt upp filmer med Hasse och Tage. En annan har lagt upp ett klipp med Lena Nyman. Vad roligt! Men vänta, en sorglig kommentar. Å, nej... Lena Nyman har gått bort. En bild på henne hänger på min vägg, skrattandes, med rosiga kinder. Hon blickar ned på mig varje dag. Det ska hon fortsätta göra.
Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.
Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.
Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.
Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.
Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.
.
Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.
Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.
Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.
Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.
Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.
.
2 februari 2011
Grattis Jussi!
Idag skulle Jussi Björling ha fyllt 100 år.
För ett par år sedan kände jag varsamt på hans ansikte. Drog handen över hans profil. Lite osäker på om det verkligen var tillåtet att göra så. Jag och en av de få som i mitt tycke kan matcha Jussi var precis på väg in till Jussi Björlings museum i Borlänge, Dalarna. En byst över den älskade tenoren tronar vid ingången. Jag känner fortfarande hans ansiktsdrag mot min hand.
En engagerad man med grått hår och stickad tröja gjorde allt han kunde kan för att hjälpa till rätt artikel, rätt ljudinspelning eller just det där klippet från 50-talet som är så fint. Gamla kostymer från olika produktioner placerade i olika gångar, bilder, bilder, bilder överallt, vykort, brev från Carusos fru. Nästa gång jag är i närheten stannar jag en hel dag och bara lyssnar och tittar och lyssnar och tittar och lyssnar...
För ett par år sedan kände jag varsamt på hans ansikte. Drog handen över hans profil. Lite osäker på om det verkligen var tillåtet att göra så. Jag och en av de få som i mitt tycke kan matcha Jussi var precis på väg in till Jussi Björlings museum i Borlänge, Dalarna. En byst över den älskade tenoren tronar vid ingången. Jag känner fortfarande hans ansiktsdrag mot min hand.
En engagerad man med grått hår och stickad tröja gjorde allt han kunde kan för att hjälpa till rätt artikel, rätt ljudinspelning eller just det där klippet från 50-talet som är så fint. Gamla kostymer från olika produktioner placerade i olika gångar, bilder, bilder, bilder överallt, vykort, brev från Carusos fru. Nästa gång jag är i närheten stannar jag en hel dag och bara lyssnar och tittar och lyssnar och tittar och lyssnar...
.
1 februari 2011
Starke mannen och jag
Jag har en stark man i min hall. I sin ena hand balanserar han en hund. På sin andra en dam som jag tror går på lina, men just här är hans assistent. Jag är väldigt förtjust i dem. Funderar ofta på om de inte borde hänga i sovrummet, vardagsrummet eller kanske köket istället. Jag vill ha dem med mig överallt. Men tills vidare får de hänga kvar och välkomna mig och mina gäster när vi kommer hem. För jag kan ju inte köpa en till varje rum...eller?
Starke mannen är en modeillustration som duon Ingela och Vi har skapat för klädmärket Les Couleurs Nationales kollektion Fashion and Circus. Verket är 70x100 cm, finns i en upplaga av 90 ex och finns att köpa på Andyland som är ett galleri på webben. Min kompis A har drivit det sedan starten för några år sedan, och lite malligt vill jag tipsa om att gå in där och kolla. Bara att gå in på http://www.andyland.se/ beställa och så vips kommer det hem ett konstverk via posten. Så bra, tycker jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)