På vift på perrongen

En hopskrynklad plastmugg på perrongen. Mannen i röda chinos, röda textilskor, krokodilprydd vit pikéskjorta och stickad vit/blå/röd tröja knuten runt halsen ilsknar till och får samma ansiktsfärg som byxorna när han råkar gå på den. Killen med svarta flätor, vit oversized tröja och vita hörlurar sparkar muggen till sin rågblonda kompis med tintinfrisyr, svart linne och svarta hörlurar, han sparkar tillbaka. Kvinnan med telefonen tryckt mot kinden, stram blonderad hästsvans, svart generöst v-ringad linneklänning och chanel-ballerina i svart och beige med loggan mycket tydlig märker inte ens att toppen av skon slinker in i muggen för att i nästa sekund skicka den framåt ett par decimeter. Slitna jeans, bara ben, svarta leggings - muggen åker fram och tillbaka. En eterisk kvinna med grått, vågigt hår och Mona-Lisa-leende skrider förbi i en senapsgul fotsid kaftan med hjärtan i vitt och brunt som säkert hängt på samma kvinna sedan 1970-talet, hon knuffar den som en ballerina och skänker den en snabb, busig blick. En man i grå kostym sparkar den tillbaka och klagar högljutt på att det är så stökigt på perrongen - han plockar inte upp muggen. En liten flicka i prickig bomullsklänning och vita läderskor lyfter försiktigt ena benet och kliver över muggen. Tåget kommer och jag kan inte följa dess öde längre, men kanske ligger den fortfarande där på samma plats och sparkas någon meter hit och dit.