Kändisen som trängde sig, storasystern med attityd, ljugande mannen - en trippel

En trippel från SJ-tåget mellan Oslo och Stockholm.

KÄNDISEN SOM TRÄNGDE SIG
Killen i sätet intill reser på sig och går de få metrarna till tågets bistro. Lång, rejäl, skäggig, med slitna jeans och en stickad gosig tröja i ljus nougat. Stor utan att ta någon plats. Han står några sekunder vid luckan.

Plötsligt kommer en snajdig man med marinblå kavaj i snyggt snitt, jeans och ett självförtroende som bländar. Han gör nåt mycket osvenskt. Han ställer sig FÖRE killen i stickade tröjan. Jag ser hur förvånad den utknuffade blir, ”Vad ska jag göra nu” utstrålar hela han. Förvirrad. Även fast han är två decimeter längre än nykomlingen ser han mycketr kortare ut.

Men vänta nu...nykomlingen...är han inte väldigt lik...jomen det måste vara...ja, det ÄR han. En sån kille! Tränga sig före när han måste förstå att flera i vagnen vet vem han är... Kändisen börjar beställa. Plötsligt sker nåt, utknuffade killen tar ett steg fram och kändisen/entreprenören säger direkt; ”Varsågod, du stod ju här först”. Hela vagnen pustar ut. Då blir utknuffade killen så förvånad att han ägnar en evighet åt att argumentera emot att han skulle få gå före, men till slut beställer han sin dricka och kanelbulle. Nästan bockar och tackar kändisen. Går leende till sin plats.

BIG SISTER. BIG ATTITUDE.
Kalasbyxor, färgglad tröja, långt hasselnötsbrunt hår, pigga ögon. En liten bror. Big attitude.

"Jag måste på toa, mamma!"
" Ja men då går vi."
"Jag måste på toa NU!"!"
"Ja, men kom då."
"Mamma. Jag sa NU och då menade jag NU och NU är det försent..."

Arma föräldrar... En kort stund senare, når kalasbyxor bytts ut  mot nya och allt ser ut att vara i ordning hörs en bekant tunn stämma:

"Ni svälter mig, ni svälter mig, ni svääääääälter mig..."
"Men, lilla gumman, det gör vi väl inte."
"De svälter mig, de svälter mig, de SVÄLTER mig!"
"Ehum, ehum, vet du nåt kul, ska vi äta pizza när vi kommer fram?"
"Pizza. Sån skräpmat", säger femåringen och fortsätter snaska på de yoghurts, frukter, godis, och chips som ligger på bordet framför henne.

LJUGANDE MANNEN
En man pratar på med kraftig stämma, dialekten tyder på västkusten, jag ser inte hur han ser ut. Hans bullriga röst pratar, pratar, pratar. Personen han pratar med kan omöjligt få en syl i vädret.

”Nä men du, nu ska jag ta och sluta, jag måste läsa tidningen,” meddelar han plötsligt.
”Nä men du, jag vill inte prata om morgondagens middagsbjudning, det kan du väl lösa själv”
”Nä men du, nu är det dålig täckning, jag hör inte vad du säger, hallå, jag kan inte höra dig (till och med jag kunde höra henne och jag satt en rad bort), poff, inget ljud, så synd hjärtat, hallå? Hallå? Hallå? Nä, inget, du då lägger vi på och rings inte mer utan nu ses vi  ikväll!"


.

Paul Lassiter i Spin City - från pressekreterare till pianist?

Lördagslunch. Ståtligt, slappt och snyggt. Guldväggar, pastellmålningar, arkader, fontäner, skulpturer och massor av palmer. Killar med löstagbara pälskragar (nej, inte fuskpäls) som vilar lätt över kashmirtröjan, damer med vågor av silverhår som lagts av frisörer med lång väntelista, ett gäng japanska turister, killar i rutiga skjortor och skägg, män i blazer, v-ringad ulltröja, skjorta, klubbslips och snudd på pipa i munnen, ladies who lunch, killar och tjejer i jeans, fotografer med presskort och stressad blick. En salig blandning. Porlandet från fontänen hörs lätt, lätt, alldeles samspelt med det glada dämpade sorlet och pianistens musik som sätter tonen.


Lunchen står uppdukad - råbiff, bröd med gravad lax, med berg av räkor, med ägg, med rostbiff, stekt fisk (alla japanerna tar av den stekta fisken). På andra sidan bakverk; cheesecakes, vaniljhjärtan, tårtor, budapestbakelser. Vita tallrikar med guldrand längst ut, lite som en spetskant. Små runda tekoppar i samma stil. Tekanna i silver.


Vi placeras precis vid pianisten, han har en urdrucken kaffekopp längst till vänster vid tangenterna på det glansiga svarta pianot. Pianisten ser till min stora glädje ut som pressekreteraren Paul Lassiter i Spin City (spelad av Richard Kind, bästa kompis med George Clooney - bonusfakta), ibland får han samtal på mobilen och pratar lite diskret, kanske ska han gå på ICA och köpa hem nåt efter jobbet. Det ser för kul ut.

En bekant till pianisten kommer fram og hälsar: "Det här är min norska fru", säger den bekanta. Paul Lassiter-kopian har humor, skrattar och säger: "Din NORSKA fru?",  indikerandes att han skulle ha fler fruar någon annan sted. Sedan tar virituosen en paus, går längst ned till en länsstol vid receptionen och drar upp huvudet så att han tittar rakt upp i taket. Han ser trött ut. Efter ett tag är han tillbaka och spelar. Å, vad jag hoppas pianisten har roligt, han får aldrig sluta, jag önskar att han alltid ska vara där när jag är där.

Ett hus med speciella grejer i

Jag skulle hitta dit även om jag gick i sömnen. Nasjonalgalleriet i Oslo var lite som mitt andra hem när jag bodde här. Den stora byggnaden på Universitetsgata 13 tronar sig kaxigt över marken och de andra husen, liksom slår sig för bröstet och indikerar att inom husets väggar finns det något speciellt. Och det gör det.

Varje trappsteg på väg upp till entrén har jag suttit på, varje del av balustraden liksaså. Timmar och åter timmar har jag tillbringat med skissblock och penna tillsammans med konststudenter och andra intresserade och skissat av de mängder av statyer som fanns här förr. Jag har skissat Edvard Munchs "Livets dans", Christian Kroghs "Albertine i politilægens venteværelse" och Ernst Josephsons "Spanska smeder" (han gjorde två versioner, en finns på Nasjonalgalleriet och en på Nationalmuseum i Stockholm). Tre av mina absoluta favoritverk. Jag tröttnar aldrig.

Gå dit om du har vägarna förbi. Det är gratis, kul och inspirerande!

.

Oväntat besök

Hade inte Gevalia hemma, men kanske nyfikna fågeln hade velat ha en kopp Twinings Earl Grey?

I huset mittemot jobbar de för fullt. Och det visar sig vara väldigt avkopplande att titta på folk som jobbar.

Killen som ser ut som om han kom direkt från en levis-reklam från 90-talet har fötterna på skrivbordet, sitter tillbakalutad i sin svarta kontorsstol. Han läser nån slags bok, reser sig då och då upp och diskuterar med kollegor, pekar på någon grej, verkar dra upp strategier och prata visioner, han har två stora datorskärmar och verkar glad. Jag kollar en hel del på honom, inte bara pga Levis-referenserna.

Högst upp i huset bredvid jobbar de lite hårdare. Killen med blond page och svart tröja hastar fram och tillbaka och ser väldigt upptagen ut tills han kommer in i sitt kontor, Kvinnan i havreblond page och ljusgrå linnekavaj äter bakelser och slickar sig på fingrarna men lyfter inte blicken från dataskärmen, mycket effektiv, och mannen i pistagegrön skjorta håller ansiktet i händerna så att man knappt ser hans skägg, vad kan det vara som bekymrar honom?

Ner Levis-mannen och de andra i kontorsbyggnaden börjar packa ihop vid 16-tiden kommer de i upptagna kontoret att sitta kvar ett par timmar. Och någon gång vid kl 02 i natt, dyker det upp en person där som de antagligen aldrig ens har hälsat på. I vit t-shirt, jeans och med ipod i öronen (nej det är inte levis-mannen) kommer han att lysa upp hela kontoret, vissla på en sång och städa lite hastigt. En kvart senare släcks rummet och stillhet råder i gamla huset.

Kanske tycker fågeln att jag är för nyfiken på de som sitter på andra sidan gatan. Den spanar på mig under flera minuter. Jag kan bara hoppas att den såg nåt som var värt att berätta vidare till de andra fåglarna, som jag berättar den här lilla storyn för dig. :-)

Den goda människan i Oslo?

Middag. Mitt sällskap kan massor om stadens och landets historia, och stöter dagligen på olika öden genom sitt jobb, till exempel den oerhört sorgliga historien från längesedan om brudparet som hade sådan otur att en yttre kraft slog ner i huset de satt hand i hand i och klöv det i två, precis där de deras händer möttes. Bara en av dem överlevde. Vilken olycka, förfärligt. Jag slänger en blick mot tonårsparet som har hånglat som galna i timmar, istället för att rulla med ögonen (obs, bara inombords såklart, utåt sett en cool dam) tänker jag: "Hångla på, skynda er innan något - eller någon - kommer emellan er". Några timmar i Oslo och jag har redan blivit en bättre människa? Det är inte klokt vad bra.

Senare på kvällen lyssnar jag på sånger som gör mig lycklig, sorglig och glad, vill bara höra mer, mer, mer. Sen känner jag mig girig, hann nygifta paret ens hitta sin gemensamma sång?  Och hånglarna? Sedan struntar jag i dem och nynnar vidare på sångerna. Så var det med den goda människan...


.

Brothers & Sisters

Jag ser en storasyster och hennes lillebror på tunnelbanan. De är påbylsade med mössor, halsdukar och varma jackor. Hon hjälper honom med ett spel på mobilen. Jag undrar hur det hade varit om jag och mina bröder hade vuxit upp i Stockholm. Hade vi suttit på tunnelbanan och jag hade lärt dem spela Donkey Kong? Hon har allvarliga ögon och mörkt, rakt hår som sticker fram under mössan, verkar cool, älskar sin bror. Han ser upp till henne, inte bara storleksmässigt, på alla sätt. Det syns.

"Jag kan åka en station till om du vill?"
Han tittar upp och säger :
"Men självklart".
Nästa station upprepas proceduren. Stationen därefter säger hon:
"Jag MÅSTE hoppa av i Örnsberg." De kramas och säger hej då. Lillebror frågar nåt om spelet. Storasyster står vid dörren och halvropar:
"Det är lätt, du går bara runt byggnaden och hoppar över. Om du är rädd så vänta tills jag kan hjälpa dig!"
"Jag är väl INTE rädd". Han ser en gnutta irriterad ut och ansiktsdragen hårdnar lite. Ett par stationer senare hoppar han också av.

Och jag, jag önskar att mina bröder var här. 


.

"Buy one when you are 18, I will not do it for you"

Min glade grannes mullrande röst hörs in till mig i hallen.
"I will buy a big Coke, a big Fanta aaand a big Sprite, ingen Red Bull, ok?"
"But daaaaaad! Jag VILL ha en Red Bull!!!"
"No, it is not made for kids and I will NOT buy it."
"Okej, en Black Bull then, please...en Black Bull pappa?"
"Nu vi inte prata mer om det här. There will be no Black Bull."
"Jaha, så nu har du förstört mitt liv...", den lilla pojken, med samma namn som sin pappa, resignerar men han gjorde det inte utan kamp.

.

Simsalabim

En gänglig kille med silverjacka, cool svart träningsoverall och snaggat hår står på perrongen. Han har ett långt vitt rep, kraftigt men med silkeskänsla, snurrat flera varv runt armen och försöker få ned repet i sin redan fullpackade ryggsäck.

Intill honom, på stengolvet, står en stor gammeldags resväska i brun kartong. Undra just vad han har där? Mina tankar flyger iväg till en trollkarl jag känner som också har en sån där resväska. Fast ännu större. I den bor ett hästhuvud, noter, all världens konstiga grejer och om jag inte minns fel, ett silverfärgat minidraperi.

Det bara känns att killen på perrongen har nåt liknande i väskan. Nu är repet äntligen i ryggan, yngligen vänder sig om och AHA under jackan syns två rader med ord, ord som bara är halva men jag har sett namnet de bildar mååååååånga gånger förut så det behövs inte mer:

Cir
Cir

Cirkus Cirkör. Jag känner mig som ett geni! Kanske trollar han inte, men han är åtminstone akrobat eller nåt annat som som ger en känsla av magi. Sedan ägnar jag hela resan åt att undra vad som egentligen finns i den där mystiska väskan. Säkert någon helt fantasiskt märkvärdigt. Eller i värsta fall smutstvätt som fraktas hem till mor och far...


.

Ge betyg

Testar från och med nu att du kan få ge omdömen eller betyg på blogginläggen om du vill. De omdömen som finns är just nu:
* gillar * underhållande  * intressant  *tänkvärt
Gillar är lånat från facebook och de andra fanns som förval, kanske byter jag ut något av dem in the future men nånstans ska man ju börja. :-)


.

Eftermiddag i fotostudion

Skyhöga klackar mot det vita golvet. Glitter, paljetter, diamanter och glaspärlor. Korta klänningar, glada skratt, ett helt lass med eyeliner. Uniformer, vita skjortor, välpolerade skor. Strålkastare, kostymrack och en oas för alla med minsta lilla intresse för smink.

I den stora lokalen med tegelväggar och en stor vit fond pågår det fotografering med uthålliga skådespelare som ställer upp på de mest galna förslag. På andra sidan "scenen" ett team med regissör, formgivare, fotograf, kostymör, sminkös, filmteam, producent, projektledare och marknadsansvarig. Nyfikna förbipasserande i massor blir indragna av stjärnglansen och försöker tittar in genom en halvöppen dörr.

Drickor, bilar och choklad på ett välfrekventerat bord. På ett ännu mer välbesökt bord ligger stora ark med bildförslag och skisser som ska komma till liv under eftermiddagen. I bakgrunden glad musik på låg volym. Oändligt antal bilder, klick-klick-klick. Kreativa förslag, interna skämt, "ja!", "nja", och "just precis så, håll den rörelsen". "Där har vi den"!

Städa, eftersnack med fotograf, formgivare och regissör. Efter-eftersnack med fotograf och formgivare. Upp till kontoret för efter-efter-eftersnack med formgivare. 3,5 timmes fotografering, många fler timmars förberedelse. Vi är nöjda. Vi är också hemliga. Åtminstone i några månader till, därför blir det en bild från fotograferingen som förhoppningsvis inte avslöjar vad eller vilka som fotas. ;-) 

Skulle iPhone kunna få mig att förstå?

Killarna i hörnet har på sig svarta skinnjackor och randiga, stickade mössor. De skrattar högt, skakar hand med varandra med komplicerade kombinationer under samtalets gång. Jag passerar dem och går bredvid de unga tjejerna i tights, korta kjolar och kalla jackor, långt hår i mittbena eller hästsvans. De fnittrar och ser plötsligt seriösa ut, fnittrar, seriösa, fnittrar... Där borta, vid ett café sitter män i vitt, kamel, brunt och senapsgult och spelar spel ihop.

Tack vare deras kroppspråk och sätt att vara tycker jag att jag förstår vad de pratar om, trots att jag inte förstår vad de säger. Undrar just om tex iPhone har en app som gör att man kan få en direktöversättning av olika språk? Jag menar, man kan ju nynna en liten snutt av en melodi och så berättar en app vilken låt det är.  Kanske kan man också få en översättning av vad andra säger? Det skulle vara så praktiskt.



.

Mannen vid Mariatorget

Alla dessa personer vi ser några minuter, sedan glöms de bort - om man inte har ett Moleskine-block, en penna och några sekunder över för en enkel skiss. Då finns de alltid kvar :-)

Pappa, son & son

Brunbränd pappa med helskägg, dyra friluftskläder, en stor ryggsäck på golvet. Vid sidan av honom två söner, den ena allvarlig, vänlig, lågmäld, mörka drag, kanske med fru nummer ett. Den andra några år yngre, blond, liten och tunn, pratglad, kanske med fru nummer två eller senare.

Pappan och äldste sonen pratar gymnastik. Yngste sonen bryter in: "Jag är jättebra på gymnastik!"
"Du kanske menar gympa"?
"Gymnastik eller gympa är det nån skillnad?!
"Ja, gymnastik är mer akrobatik."
"Jaså som kullerbyttor och sånt! Nej, det kan jag inte. Och inte kan jag stå på händer heller, bara om jag är under vatten."
"Kan du stå på händer under vattnet?"
"Ja, men framförallt är jag bra på gympa. Jag är stark. Intensiv och stark och med mycket hög energi. Jag är ett kraftpaket. Riktigt snabb!"

Den äldre brorsan lyssnar på stort allvar. Pappan bara sitter och småler, hans blick säger att här sitter hans två skatter.

.

Björnar ute (rys) och inne (mys)

Lätt att förstå björnarna som ligger i idé nu. Just de här björnarna spatserar runt i närheten av mina föräldrars hus när de är vakna. Än har jag inte träffat någon av dem eller deras kompisar live...

Vill man läsa om björnar istället för att träffa dem live kan jag tipsa om roligt illustrerade barnboken Björnen som längtade hem av författaren Karin Blixt och illustratören Mikael Sjömilla.

                                                                         Omslagsbilden är publicerad med tillstånd.

.

Också ett sätt att ta sig till efterfest

Redan när jag kliver in i tunnelbanevagnen ser jag resterna av hennes festkväll på golvet. Snabbt går jag till andra delen av vagnen och slår mig ner. Några minuter senare mår hon illa igen. 10-15 mobiler höjs och skapar rörliga minnen av stunden.

Sekunderna efter kommer damen ifråga och hennes kompis och slänger sig över ett gäng yngre killar, liksom stagedivar. Ett tag tror jag att de tänker slåss, men de vill bara gå på efterfest. Och det tror jag faktiskt att de fick göra också.

Samtal runt lamineringsmaskinen

Stockholmstjej: "Men visst har han ett talfel?"
Tre inflyttade stockholmare ser förvirrade ut och skakar på sina huvuden.Skämtar hon?
En av dem: "Hur menar du då?"
Stockholmstjej: "Ja, men han pratar lite konstigt."
En annan: "Han bryter på göteborgska. Men det kan väl knappast räknas som ett talfel?"
Alla fyra: "Hahahahahahahaha", inget går upp mot ett härligt göteborgsskämt, även om det framförs av en som är uppvuxen där :-)

Sorgligt om författarens själ

Ett vitt, avskalat samtalsrum. Svarta vinterjackor hänger på väggkrokarna. Kaffemuggar och vattenglas samsas med anteckningsblock. Utsikt ut mot ett torg, men allas ögon är på experten som ger ett föredrag om en av våra största författare.

"Han såg visst väldigt bra ut i sin ungdom", säger en person.
"Ja, det får man nog säga", svarar experten och fortsätter: "Men det tyckte han aldrig själv, han tyckte att han var ful. När han såg sig i spegeln såg han inte sitt ansikte, han såg sin själ."

Så sorgligt.

iPod-sångaren

”Iiiiiiiiii wanna daaaaaaance with soooomebooooodyyyyyyyyyyyyyy, withhh somebody whoooooooo looooooves meeeeeeeeee”. Personen som sjunger gör det högt, på alla sätt. För kung och fosterland och hela t-banevagnen sjunger han ut, gissningsvis lyckligt omedveten om att andra faktiskt hör.

En man med välansat skägg och svart täckjacka med pälskrage tittar upp från sin tidning, ler och möter min blick. Vi gillar båda underhållningen. En kvinna med trötta ben, ena handen i godispåsen och den andra i ett fast grepp runt mobilen verkar inte märka nåt.

Plötsligt inser nog iPod-sångaren att han faktiskt sjunger ut och slutar mitt i en mening, samlar ihop sina saker och hoppar med blossande kinder av på nästa station.

Den enda röst som hörs säger ”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” Jag saknar redan iPod-sångarens Whitney-låtar, plockar upp mina vita hörlurar ur väskan och ber till högre makter att det inte blir jag som sjunger ut högt nästa gång!

På väggen

Någon har skrivit sitt hjärtas mening på t-banans gröna väggar. Väntar med spänning på om någon romantiker ska kontra och skriva dit ett "inte" som tredje ord alternativt fylla på sista ordet så att det står "skitbra" :-)

Tapasterapi

En uppspelt man slår sig ned i tapasrestaurangen inte långt från Sergels torg. Med ena handen stryker han ut ett par veck på skjortan som matchar såväl hans kinder som hans sällskaps blommiga blus. ”Nä men alltså nu är jag bara såååå nyfiken på att höra vad det är med dig, vad är det som får dig att bli så arg och ledsen, jag vet att det inte kan vara jag i alla fall”, han tar en tugga av maten - han har beställt varsin tallrik bläckfisk till dem - hon petar i sin. Verkar vilja äta något annat, vara någon annan eller åtminstone vara någon annanstans.

"Det här är bara sååå gott”, mannens ögon lyser när han berömmer maten på den lilla tallriken och tar sin första klunk vin. Han tar sitt sällskap i hand, de är förlovade, säkert med varandra. ”Du är ju så bra, det finns ingenting du inte klarar, det vet du, men det är ju bara det att det syns ju inte i det du gör”. Han tar en tugga till. ”Och du ÄR ju social även om man kanske inte riktigt upplever det så”. Två sekunders tystnad. ”Ja, men du måste ju säga vad det är, jag sitter ju här och vill bara lyssna på dig”, han vänder sig om och säger med hög röst till servitrisen: ”Du vi hade inte beställt kycklingen, gör om och gör rätt”.

Han ser på sin fästmö, ler med hela ansiktet, böjer sig över bordet och formar de av stekt bläckfisk glansiga läpparna till en pussmun, ”Kom igen, du når om du sträcker på dig”, han blundar och pussar sin dam som efter viss tvekan möter honom över bordet. Hon har inte hunnit säga ett ord. Vi packar ihop och går, men något får mig att tro att de sitter där fortfarande ... och lyssnar.

”Vi tar en hel flaska”

Mannen med silverhår, ljusgrå linnetunika, vit sjal, jeans och boots är den trevliga herrtrions ledare. Han tar tillbaka sin beställning när han inser att det är en trelitersflaska vin han ropat in och beställer in per glas istället, ”Jag vill ju gärna bjuda mina kamrater på nåt gott att dricka”, säger han.

Trion ser ut som att de kommer att prata om fantastiska musikupplevelser med Plura, Lundell och Springsteen. Men nej, inga konsertminnen eller bootlegs eller diskussioner om vilken singersongwriter som har mest själ. De pratar bara om djur. Katter, hajar, fiskar, hundar, elefanter, tigrar, lejon och nån mix däremellan.

När servitören kommer in med notan säger ”silvermannen” till sina kompisar: ”Ja, men då tar vi och delar det här på tre då!”

Romeo & Julia / West Side Story

Det nya året inleddes med en klassisk kärlekshistoria. För en vecka sedan stod det i vardagsrummet ett bord med löjrom, valfritt bubbel, snittar och små fat med druvor, fikon och passionsfrukt. Myskuddar och filtar i överflöd. I dvd:n West Side Story från 1961, en nytolkning av Romeo och Julia, där fejden inte pågår mellan  familjerna Montague och Capulet utan mellan ungdomsgängen Jets och Sharks i New York. Romeo, förlåt Tony, är knuten till Jets och faller pladask för Maria, syster till ledaren av Sharks. Maria motsvarar såklart Julia.

Självklart finns en balkongscen:

Åh, detta sorgliga slut de närmar sig... Bra då att kunna tänka tillbaka till dagen innan. Nyårsafton. Årets sista dag avslutades också den med den klassiska kärleksberättelsen. Bland festklädda premiärlejon packade som sillar (och då menar jag utrymmesmässigt) i Göta Lejons foajé minglade vi fram, skakade hand, kramade om, vinkade ett avlägset "hej". Det var premiär för musikalen Romeo och Julia med Måns Zelmerlöw och Lisette Pagler i titelrollerna. En jukeboxmusikal fylld av låtar från till exempel Eurythmics, Metallica, Beach Boys, Kiss, Christina Aguilera, MC Hammer, Genesis och Spandau Ballet översatta av Calle Norlén.

Ett härligt prassel i salongen när alla fann sin plats; glittriga jeans mötte frasigt siden, klapprande klackar, blad som vändes i programbladet, skratt och småprat. De yngre i publiken kände inte till historien och grät hejdlöst när de började förstå vad som ska hända. Jag grät i slutscenen. Men innan dess var det roligt, fartfyllt och visuellt med snygg koreografi och scenbild. Många skratt. Ibland så många att jag tänkte "får man göra så här med Romeo och Julia?" Men det är klart man får. Efteråt sa tårögda 16-åringar i telefon till sina kompisar "Jag KAN inte berätta storyn, det här måste du bara uppleva själv."

Det är klart att en pjäs som slutar med orden: "For never was a story of more woe/ Than this of Juliet and her Romeo" berör.

Här ett par knappar inköpta på Shakespeare's Globe i London för ett par år sedan. Hos mig sitter de alltid ihop - släktena Montague och Capulet.

Lauryn look-a-like

De sjunker ned i sätena mittemot mig. Hon ser ut som en kopia av Lauryn Hill. Tuff så det nästan går att ta på. En virkad grå mössa med en blomma på sidan. På somliga hade det sett gulligt, nästan barnsligt ut, på henne bara rätt och lite farligt. Han är lång, gänglig, med trasiga ljusa jeans. På vänstra örsnibben gigantiska ”diamant”-örhängen, en glasring på ena handen, massor av blingbling på den andra. En svart keps. Täckjacka.

De blickar ut genom varsitt fönster. Han ser då och då ned på sin glasring, snurrar på den. Hade jag inte sett dem komma in tillsammans skulle jag förutsätta att de var främlingar. Så fortsätter det tills det är dags för dem att gå av. "Vi ska av nu"... "Tror du inte jag vet det, vi går väl av här varje dag!" De är borta.

Jag slumrar till och drömmer att jag träffar en ung Lauryn Hill i en tunnelbanevagn. Ropar till henne "Du måste åka med kören till tävlingen och sjunga Joyful Joyful! Strunta i att du inte får för din mamma!" Jag vaknar och får plötsligt lust att se Sister Act (2) igen.

Källa: YouTube

Sällskap på linan

I flera månader har de hängt där på linan i centrum – de vita tennisskorna. I regn, sol, täckta av snö. Varje dag ser jag dem. Funderar. Vem ägde skorna? Varför hänger de där?

Var det någon som köpt nya skor och inte ville behålla sina gamla? De ser inte så gamla ut. Kanske nån som just hade köpt dem men inte gillade dem? Någon som blev retad? Någon mobbare som kastat upp dem så att en stackars tonåring måste gå hem utan skor och hitta på en förklaring till mamma och pappa. Kanske till och med bli utskälld för att skorna ”tappats” bort.

Eller är det någon som har tillbringat tid där de egentligen inte ska vara, nästan blivit påkommen och måste hoppa ut genom fönstret och hasa nedför balkongerna för att plötsligt inse att skorna är kvar. ”Hey, kasta ner skorna!”. Ut kommer skorna, men ack nej vilken osis, de fastnade runt linan...

Nu har skorna plötsligt fått sällskap. Ett slags bälte hänger till höger om dem. Det känns bra. De har sett så ensamma ut där de har hängt. Men undra just vad det där nya är – och varför det hamnade där..

Glitter i garderoben

Bläddar i ett anteckningsblock. Hamnar på en sida med trevande försök att skissa fredsduvor. Skisserna ihop med en välfylld box i garderoben skapar ömsom skratt ömsom dåligt samvete.

Glittriga papper i grönt och rött, skimrande papper i pärlemovitt, guld och silver. Grå, lila och midnattsblå matta blad, kuvert i olika format, stämplar med olika färger och former, ett utstansningsverktyg som skapar stjärnor och skadade pekfingrar, fler pennor än jag orkar räkna... De ligger där i boxen. Påminner om en idé att göra hemgjorda julkort. Endast ett blev klart. Det tog timmar att göra, dygn att torka. Förhoppningsvis blev det uppskattat. :-) 

Kanske blir det mejlade kort nästa gång. Mycket enklare. Men också mycket tråkigare. Så får du ett påskkort som glittrar i grönt, rött, vitt, med utstansade stjärnor och en och annan fredsduva så vet du var det kommer ifrån!

Kvittrande kvintett

Swisch. Swisch. Swisch. I perfekt  formation kom de flygande. Gråsparvarna som bor i matvaruaffären. Swich. Swisch. Två till. Med eleganta vingslag från godishyllorna, över hundmaten ner mot diskarna med frusna halvfabrikat.

En, två, tre, fyra, fem gråsparvar uppradade på den silvergrå kylen fylld med schnitzlar i engångsförpackning, hamburgare och köttbullar. Muntra, ganska söta och helt orädda sitter de där en stund och kvittrar sinsemellan innan de lyfter i ett enda SWISCH. De tar fokus på sitt bo ovanför hushållspappret och städprodukterna.

Istället för att tänka nåt i stil med: "Hygienisk risk! Ofräscht! Antibakteriell gel!" har den här bloggen skadat mig, jag tänker: "Det måste vara ett tecken! Jag borde kanske ha börjat twittra istället!" 

Välkommen till Karolinas salong!

”Welcome to six years ago!” Marc St. James på modemagasinet MODE går iväg, vänder sig om, ser Betty Suarez i ögonen och fortsätter:
”That was uncalled for... Welcome to TWO years ago!” Han går nöjd därifrån, kvar finns Betty och ett tangentbord. Huvudkaraktären i tv-serien Ugly Betty har precis startat en blogg när det inte längre är trendigt.

Liksom Betty har jag nu en egen blogg. Jag kan skriva vad jag vill i den. Jag vill att du ska bli glad av att läsa den. Jag blir jätteglad – och lite förvånad och mallig – om du kommer tillbaka och läser den igen.

Ja, det är några år efter den stora hypen. Men det är okej! Känns härligt retro.

Här kan du se klippet från Ugly Betty:
Betty startar en blogg
Källa: New York Magazine, Video