Moderna Museets senaste stjärnor - du och dina foton!

Jo, det är faktiskt sant! Du har väl inte missat Moderna Museets projekt Alla är en fotograf!, ett tidsdokument om hur det är att leva i Sverige på 2000-talet. Du kan skicka in upp till tio bilder från din vardag, bilderna sätts upp på museets väggar. Regler, mer info, filmer och bilder finns på Moderna Museets hemsida där du också laddar upp dina bilder, superenkelt och superkul!

Just den här vardagsbilden är från ett skyltfönster på en smutsig men härlig gata i Paris, men hey, vardag kan man ju ha var som helst :-). Jag ska absolut söka fram några bilder och skicka in, gör det du med!

.

En färgstark solitär i gatulivets bukett.

Med ett knippe ljust purpurfärgade blommor inlindade i vackert papper promenerade jag Regeringsgatan fram. Tänkte hur det hade varit om jag var en av Meg Ryans rollkaraktärer, kanske hon som ägde barnbokhandlen i "Du har mail" tex, då hade jag liksom hoppat fram med vippande kjol, ballerinaskor, stickad kofta i pastell och blont, kort, rufsigt hår, plutat med munnen. Pastellig liksom. Solen skulle skina och plötsligt skulle Tom Hanks dyka upp runt varje hörn. Visserligen sken solen, men där slutade likheterna. Ja, okej, jag kanske hoppade fram lite.

Slog mig ner på bänkarna vid Akademibokhandlen mitt emot Kulturhuset. Då kom han gående. Mannen som borde få titeln "Stockholms Roger Pontare". Inte för att han var överöst med skinn och fjädrar och så, men han hade den där härliga "Här kommer jag och jag är verkligen inte nån dussinperson"-attityden. Enorma kängor med eldflammor på. Nåt slags lädershorts med fransar. En jacka i tusen kulörer. Håret åt alla håll, kanske skymtades en hatt någonstans där inne i det stora burret. Han stegade fram som en kung från forna tider. Men han slutade inte överraska. I ena handen bar han en helt vanlig klassisk kalvskinnsportfölj. Vilken oväntad grej. En riktigt färgstark solitär i gatulivets bukett.

Barbie - ett mästerverk?

Tvättmaskinerna snurrar för fullt. Det ena fönstret fylls av kritvita textilier, det andra av kolsvarta. Det är som en tavla av Malevitj. Undrar just om det någon gång kommer en Barbie som är inspirerad av honom?

Härom veckan lanserades The Barbie® Museum Collection. The Starry Night av Vincent van Gogh, Adele Bloch-Bauer I av Gustav Klimt och Mona Lisa av Leonardo da Vinci är de tre fantastiska målningar som  har inspirerat designern Linda Kyaw.

Vincent van Gogh målade The Starry Night  i juni 1889, verket finns på MoMA. Lyllo Barbie som får en sådan klänning... Cypressen som är så viktig i målningen, en slags flamma som sammanbinder byn med himlen, har också en framträdande plats i Linda Kyaws design.


 

Gustav Klimts Porträtt av Adele Bloch-Bauer I färdigställdes efter tre års målande 1907. Porträttet är målat i olja, guld och silver. Det såldes på auktion i New York 2006 för 135 miljoner dollar, vilket var rekord, och hänger sedan dess på Neue Galerie i New York. Klimt var central i jugendrörelsen i Wien. Adele Bloch-Bauer kom att bli den enda person som Klimt målade två porträtt av, det andra målade han 1912. Barbiedockan har fått vad Tyra Banks skulle säga en "fierce" frisyr, snyggt.

Mona Lisa... En av världens mest kända och gåtfulla ansikten? Leonardo da Vinci började måla porträttet av florentinskan Lisa Gherardini 1503 men blev inte klar förrän 1507, verket fick sin titel först trettio år efter da Vincis död och betyder ungefär Damen Lisa, de italienska och franska titlarna La Gioconda och La Joconde betyder istället ungefär Den levnadsglada. Mona Lisa hänger på Louvren i Paris. I programmet Konstdetektiverna visades genom en speciell kamera som skalar av lager efter lager på verken hur tavlan troligen såg ut när da Vinci precis hade målat den... de gröngula nyanserna som vi är vana att se bestod då av en ljust klarblå himmel och var i mitt tycke ännu vackrare än tavlan som vi ser den nu.

Jag har ingen Barbie men boken Barbie 50 år står i bokhyllan, placerad mellan Pontus Hulténs samling och ett konstlexikon, och kanske, kanske kommer det snart att stå en Barbie klädd i Klimt eller möjligen i van Gogh där inom kort också...

Bilderna på Barbiedockorna från The Barbie® Museum Collection är lånade från /The pictures from The Barbie® Museum Collection are borrowed from BarbieCollector.com.

Nattliv

Jag älskar att leva mitt liv om natten.

När husen omkring mig är svarta

och den enda lampa som lyser

är i ett fönster hundra meter bort.

Då spanar jag varm i hjärtat

bort mot det fönstret

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som älskar att omges av stjärnornas gnistrande ljus

och av mörkrets tysthet som väcker vår kreativitet.

Så slår det mig plötsligt

att i fönstret med ljuset kanske någon står

och tittar medlidande bort mot mig

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som måste vara uppe mitt i natten för att strax gå till jobbet,

eller som som får sova sött under dygnets mörka timmar men faktiskt inte kan

och är ledsna, frustrerade och arga över att det är så.

Jag vill flagga på nåt sätt

att "hallå, inte missförstå,

här inne är det glatt och kul!"

men så får jag ändå dåligt samvete

över att det är för sent för att sova

och för tidigt för att vara vaken.

Jag lyssnar på en skiva till och målar en tavla

innan jag somnar på golvet.

När jag vaknar öm och frusen

och går in till sovrummet

tänker jag att jag borde gå och lägga mig klockan 23 ikväll

men vet redan hur det kommer att bli.

För jag älskar att leva mitt liv om natten.

På vift på perrongen

En hopskrynklad plastmugg på perrongen. Mannen i röda chinos, röda textilskor, krokodilprydd vit pikéskjorta och stickad vit/blå/röd tröja knuten runt halsen ilsknar till och får samma ansiktsfärg som byxorna när han råkar gå på den. Killen med svarta flätor, vit oversized tröja och vita hörlurar sparkar muggen till sin rågblonda kompis med tintinfrisyr, svart linne och svarta hörlurar, han sparkar tillbaka. Kvinnan med telefonen tryckt mot kinden, stram blonderad hästsvans, svart generöst v-ringad linneklänning och chanel-ballerina i svart och beige med loggan mycket tydlig märker inte ens att toppen av skon slinker in i muggen för att i nästa sekund skicka den framåt ett par decimeter. Slitna jeans, bara ben, svarta leggings - muggen åker fram och tillbaka. En eterisk kvinna med grått, vågigt hår och Mona-Lisa-leende skrider förbi i en senapsgul fotsid kaftan med hjärtan i vitt och brunt som säkert hängt på samma kvinna sedan 1970-talet, hon knuffar den som en ballerina och skänker den en snabb, busig blick. En man i grå kostym sparkar den tillbaka och klagar högljutt på att det är så stökigt på perrongen - han plockar inte upp muggen. En liten flicka i prickig bomullsklänning och vita läderskor lyfter försiktigt ena benet och kliver över muggen. Tåget kommer och jag kan inte följa dess öde längre, men kanske ligger den fortfarande där på samma plats och sparkas någon meter hit och dit. 

Istället för att blogga...

Det var så länge sedan jag bloggade nu att jag hade glömt hur man hittade hit. Efter flera försök fick jag helt enkelt googla bloggens namn. Som jag turligen kom ihåg :-).
Jag kanske inte sagt det tidigare, men jag har ett av världens roligaste jobb. Ibland måste det få ta över mina andra grejer, som att blogga. Så här har mina senaste veckor sett ut på ett ungefär:

Resarch. Diskussioner. Planering. Visioner.
Samtal, sms, mejl, sms, samtal, fax, Jo, det finns!
Deadlines. Rapporter. Telefonmöten. Generalrepetitioner.
Skriva, läsa, fråga, tänka, uppdatera webb. Ja, jag minns, jag minns!

Lång dags färd mot natt, En dåres sånger, introduktioner.
Yamato, Vi betalar inte! Vi betalar inte! Blottad. Talangjakten.
Ensam rävhane. Utrensning. Klubb East'n'bul. Vita hästen. Hemliga höstproduktioner.
Manus. Utkast. Kollationering. Publikgenomdrag. Måste se första akten.

Fotografering. Filminspelning. Samspel. Presstext. Är alla fakta rätt? Skulle vilja gå på bio.
Programblad. Skriva, be om texter, redigera, motivera. Välja bilder. Gå hem.
Utkast ett. Utkast två. Utkast tre. Korr ett. Korr två. Slutkorr...Slutkorr tio.

Premiär. Premiär, Premiär. Förbereder för nästa säsong. Nästa fina supernova.
Målgrupper, medieval, strategier. Hehe, Å, vilka roliga produktioner, I love them!
Fritid? Jadå. Plugga photoshop och indesign. Kärt besök, träffa vänner. Sova.


.

Professorns historia

På väg hem från stan. Nöjd, nästan chockad över att jag för första gången på tre veckor faktiskt har hunnit åka in till stan efter jobbet för att shoppa. Visserligen hittade jag inte vad jag sökte, men känner mig ändå...nöjd. En man på andra sidan gången sover med sin mörkblå jacka uppdragen till näsan. En stickad ljusbrun mössa, nästan i samma ton som hans hy, neddragen så långt som möjligt. Det ser så lockande ut och plötsligt slumrar jag också till.

Vaknar och får en vänlig blick från en man som satt mitt emot sovaren, som också vaknat till liv. Den propre mannen med det vänliga leendet skrattar till och sa "Har ni varit på jobbet?"
"Ja, nickar vi båda".
"Det är hårt arbete i Sverige...Mycket hårt. Åtta timmar per dag:"
"Åtta?", utbrister jag men låter honom tro att jag blev förfärad över det stora antalet timmar, inte att jag kunde lägga på ett par timmar på det där.
"Ja, åtta hela timmar, bara jobba jobba jobba." Han skakar på sitt baskerklädda huvud.
"Så få man gå på seminarium, på kvällstid! Och på sådana personalmöten, efter jobbet. Två timmar efter man gått hem ska man vara tillbaka och ha möte 20-22."

"Han ser ut som en professor", tänker jag, som min professor i kriminologi; stilig, välklädd, ett mjukt, allvarsamt men vänligt ansikte. Han har en snygg svart/grårutig halsduk, en svart proper jacka, ljusa manchesterbyxor, rejäla kängor, ryggsäck.

"Var jobbar du?", frågar "professorn" killen som tidigare hade mössa men nu har tagit av den och avslöjar kaskader av mörkt, glänsande hår.
"Jag städar".
"Det är ett hårt jobb..."
"Ja..."

Jag ser lite mer noggrannt på mannen, hans kängor har några år på nacken, byxorna är avklippta med en taggig sax, jackan och baskern lätt noppriga, allt välvårdat, men kanske lite mer boehemiskt än vid första åsyn.

Vi har suttit tysta ett kort tag, när mannen med blå jacka artigt replikerar frågan:
"Och vad jobbar du med?"
"Jag har jobbat med barnomsorg."
"Oj, vilket ett bra jobb, men det är tungt?"
"Jag jobbar inte längre. Jag är arbetslös. Jag är arbetssökande." Han ler allvarligt. Plötsligt ser han så sorgsen ut. Vi tystnar. Vet inte riktigt vad vi ska säga.
"Men, hur gick det till, varför var du tvungen att sluta?", frågar killen.
"De har dragit in antalet anställda, det finns inga jobb. Nej, det finns inga jobb längre. Det finns inget jobb för mig".

Det är dags för "professorn" att gå av, vi är tysta, men ler artigt mot varandra. Han reser sig upp:
"Jag hoppas att du får en trevlig kväll", säger jag och hoppas att han ska förstå att jag med de enkla orden önskar honom all lycka, inte bara ikväll, utan med jobb, med allt. Han stannar till, det känns som om tiden står stilla en stund, han tar min hand, ser mig rakt i ögonen som om det inte fanns någon annan där och så säger han "Tack, det betyder mycket för mig". Och jag känner att han har förstått.

"Professorn" ler, säger hej då till killen med blå jacka och mig och vips är han borta. I alla fall rent fysiskt. Ingen av oss slumrar till igen.

.

Kamp om kopiatorn

Du har sett OS. Säkert ett och annat VM. Men har du någonsin sett kontorsanställda tävla om rätten att använda avdelningens kopiator?

Armbågar som vässas. Ett fast tag runt magnetnyckeln som inte bara öppnar dörrar utan också är den magiska grej som gör att man får ut sin utskrift, kan kopiera eller - i de fall det fortfarande sker - faxa. Blick möter blick. De leenden som växlas visar väl mycket tänder.

På vår avdelning finns EN kopiator/skrivare. Vi kan också skriva ut på våningen ovanför och under. Vi är en kommunikationsavdelning. Vi är många. Vi skriver ut. Ja, trots det papperslösa samhället skriver vi ut. Någon gör inbjudningar, en annan korrektur på programblad, en tredje turnélistor, en fjärde ett utskick och så där håller det på. Det gäller att vara först i arbetskön. Och vill man umgås socialt ska man helst inte skriva ut för många exemplar.

En ung dam från våningen under kommer in i vårt kök, liksom smyger sig fram. Ett rart leende på läpparna. Snudd på en gloria runt huvudet.
- Ehum, funkar möjligen er skrivare/kopiator?
- Nej, säger en annan dam bestämt. Du får gå upp ett plan och kopiera.
-Ok
-Meeeeeeeeeeennnnnn, då får du försöka komma före mig förstås, ropar infogivaren, slänger sin kopp, girar åt vänster, kollegan från nedre plan skriker, skrattar, springer.  Infogivaren gör likadant, kutar snabbt, snabbt för att ta ledningen. Klapprande steg ekar från trapphuset. Må bästa kollega vinna!


.

Möte med pälsmössemänniskorna

Iskallt. Sitter och väntar på bussen. Dubbla vantar. Det hjälper inte. Frusna fossingar.

En farbror med grön täckjacka, träkäpp och pälsmössa spatserar fram och tillbaka. Ett tonårsgäng snackar högt, snabbt och i förvånansvärt långa meningar med tanke på det begränsade antal ord de använder. En kvinna med grå jacka, sån där mössa med pälsboll och flera matkassar hasar sig fram. Pälsmössefarbrorn börjar prata med henne om att bussen är sen. Jag tror att de känner varandra men det visar sig vara fel. Han pratar om kylan. Jag vill helst vara i min egen värd, men så tänker jag "vad fasen, in i leken med dig".

Och så kul vi får, pälsmössorna och jag. Farbrorn kommer från Malmberget och handlerskan är finlandssvensk. Jag är mitt inne i arbetet med en finsk pjäs med finlandssvensk ensemble och har några av mina käraste personer i Malmberget. De lär ut finska ord, ger tips om where to go i Helsingfors, berättar om köldrekordet i Malmberget 1961 när det var 51 grader kallt, och jag ångrar mig sen att jag inte kunde hålla tyst utan var tvungen berätta att jag upplevt 52 grader vid Hornavan i Arjeplog en gång, han borde ha fått "vinna", jag var ju knappt ens ute den dagen.

Bussen kommer och pälsbolletjejen och jag sätter oss tillsammans och pratar resor och teater. Efter ett tag är det är dags för mig att hoppa av.
"Nej, måste du gå redan!", säger hon.
"Hej då, trevlig kväll", ropar pälsmössemannen när jag går ut.
Båda vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Glad över att jag inte stannade i min egen värld. Varm inifrån och ut.


.

Hand i hand

Vi var nog en lustig syn. Jag och de andra som försökte ta oss nedför den glashala backen från busshållplatsen till centrum.

I en lång rad, jag gick först, snirklade vi oss först upp på en snövall, mötte faran i ett plötsligt stopp som gjorde att vi fick klänga fast oss vid väggen och samtidigt glida ner för 40 cm snö. Därefter ett hårt fast i räcket, inte halka, inte halka, inte halka. Den värsta biten väntade. Istäckt backe i ett par meter. Jag blundade, tänkte "allt kommer att gå bra, det är inte alls halkigt" och så gleeeeeeed jag ned. Sedan gällde det att inte glida för långt, förbi affärens entré. Slängde ut min väska och liksom hakade fast mig i räcket. Pyttesteg in till plätten med asfalt. Phu, framme.

Kastade en blick upp för backen jag just ägnat minuter åt att ta mig ned för och såg ett lämmeltåg av personer som också försökte ta sig ner, mer eller mindre lyckosamt. En ung kvinna med sin mor, arm i arm hankade sig fram, mamman nästan grät. Jag sträckte mig fram och sa att jag kunde ta hennes väska så att hon skulle kunna ta tag i räcket. Insåg vad jag sagt och undrade om hon skulle ropa på polis. Men hon bara log tacksamt och sträckte fram den gräddfärgade väskan. Nej, de tog sig ändå inte ner. Men vi skrattade, vi skrattade så att vi nästan grät.

Utan att någon sagt till om det tog vi plötsligt tag i varandras händer, hela lämmeltåget hand i hand och så drog vi ned en person i taget. När alla var i säkert förvar stod vi kvar och skrattade lite innan vi gick in i affären och splittrades. Ett ganska magiskt ögonblick var förbi. Vi var främlingar för varandra igen. Främlingar utan benbrott tack och lov.


.

En liten studie: Teaterfoajén och T-centralen

T-centralen i rusningstrafik. Det väller fram människor, överallt. Gula, röda och blå täckjackor sticker ut bland svarta och grå. Allt känns vintertrött och grådaskigt bland neddragna mössor och röda nästippar. Tomma blickar, fokus på målet. Rosförsäljare här och där: "Rosor, rosor någon?". Butikerna skyltar med choklad och andra godsaker. På väg till bussen. Armbågar, knuffar, ett enstaka  förlåt. Arga barn vägrar äta falukorv, kräver varmkorv istället, sparkar på pappas ben. Går ombord. "Hallå, hör du mig?, hallåå, hallå". Barn som surrar högre än en tryckpress. Jag önskar att jag var hemma. Ett snabbt tryck stoppar bussen, ut i kylan, ut i tystnaden. Andas ut.

En kort promenad. De tända marschallerna visar vägen mot kvällens event.

Teaterfoajé i premiärskrud. Det väller fram människor, överallt. Paljetter, sidenblusar, färgglada smycken sticker ut bland svart och grått. Allt känns glammigt och gnistrande bland frisyrer som nästan nuddar taket. Igenkännande blickar, fokus på målet. Röda rosor i stora buketter: "Var lämnar jag rosorna någon?". Några bär på choklad och andra godsaker. På väg till biljettkassan. Armbågar, knuffar, några pussar på kinden. Inga mackor finns att köpa, äter varmkorv istället. Går in i foajén igen. "Hej, hallå där, så länge sen". Vuxna som surrar högre än en tryckpress, högre än barnen på väg hem. Jag känner mig hemma. Vi går till våra platser, ser föreställningen, småpratar. Sen ut i kylan, ut i tystnaden. Andas in.

En promenad i kärt sällskap. Stockholmstrafikens blinkande ljus leder oss fram till t-banan där rusningstrafiken är ett minne blott.


.

Filmarkiv på webben - vilken dröm!

En ny sajt har startat idag,  http://www.filmarkivet.se/ , heter den. Massor av filmer som allmänheten får ta del av. Kolla in några av dem här:

En elegant Greta Garbo lämnar gråtande Sverige efter en promotionturné. Stiger på amerikabåten i Göteborg, det är sorgligt, men hon är ju så vacker att man bara gapar, ojojoj den där magnifika profilen och vilken urtjusig outfit, direkt från 1929.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=28&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dgreta%2bgarbo%26categoryid%3d0%26minyear%3d1925%26maxyear%3d1935

Fem år tidigare, midsommarhelgen 1924, var Hollywoodgiganterna Mary Pickford och Douglas Fairbanks på exklusivt besök i Stockholm och Oslo, Freja/Marabou bjöd Mary på choklad, de bodde på Grand, åkte motorbåt och mycket mer:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=24&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dMary%2bDoug

Badlivet i Mölle 1911, kommer det att se ut så här beach 2011 också?
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=58

Alice Babs gör reklam för Toy på svenska och norska och plockar taffligt upphängda toy-paket från ett träd:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=171&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16

Och en något modernare variant när Tomas Pontén lär oss att ta en toy:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=219&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16

Så här skriver de själva på sajten: "På filmarkivet.se har du möjlighet att se unikt rörligt bildmaterial ur arkiven som nu tillgängliggörs på nytt; främst kort-, dokumentär-, journal- och reklamfilm, som speglar ett svenskt århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle. Vid lanseringen i februari 2011 ligger 300 filmer ute, och sajten kommer att växa med lika många under året. Filmarkivet.se är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket."

Vilken bra grej!

.

God morgon?

Tisdag morgon. Bussen är försenad. Jag ringer jobbsamtal och är nöjd över att få jobba utomhus. En arg gubbe skäller ut busschauffören när han anländer 15 minuter senare än tidtabell. Samtidigt kommer ett par halkandes fram på den glashala marken, likadana jackor i grovt men liksom metalliskt grått material, slitna jeans, kängor.
"Gumman, du hinner, annars tar vi bara nästa buss, du behöver inte stressa", säger mannen till sitt damsällskap.

Ganska gulligt tycker jag.

De sätter sig framför mig. Han tappar ner nåt på golvet och hon böjer sig genast fram för att plocka upp det. "Men din idiot, kan du inte ens plocka upp det, skärp dig, dig kan man aldrig lita på".
Hon tittar på honom och böjer sig ned igen, hon böjer inte benen. Jag ser mer än jag hade behövt. Hon får inte upp det som jag nu ser är sex stycken ölburkar, de där blå.
"J-vla sopa, skärp dig för f-n", muttrar han.
Till slut lyckas hon plocka upp dem. Han tar över förpackningen och lägger den i en kasse där tre förpackningar redan väntar.

Det är dags för dem att hoppa av. Hon trycker på stoppknappen. Han ser på henne under lugg och ler inställsamt.
 "Gumman, nu ska vi ha en riktigt trevlig dag."
 Hon tittar snabbt på honom, mannen som hon har en likadan jacka som, det är som om en slöja lägger sig över hennes blick, hon vänder bort huvudet. Hon ler inte tillbaka.

Plötsligt känns det inte så gulligt längre.

.

I dansens virvlar - en flashback

Idag såg jag mig själv som liten.

Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.

Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.

Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.

Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.

Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...

.

Från kvittrande kvintett till solokvist

Kommer du ihåg den kvittrande kvintetten i mataffären? Här är en av de små rackarna sittandes helt solokvist. Men de andra är kvar, de var bara på en annan avdelning under fototillfället.

.

Lena Nyman, borta men alltid kvar

Kort paus på jobbet, tar en titt på facebook. Ser hur en vän lagt upp filmer med Hasse och Tage. En annan har lagt upp ett klipp med Lena Nyman. Vad roligt! Men vänta, en sorglig kommentar. Å, nej... Lena Nyman har gått bort. En bild på henne hänger på min vägg, skrattandes, med rosiga kinder. Hon blickar ned på mig varje dag. Det ska hon fortsätta göra.

Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.

Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.

Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.

Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.

Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.

.

Grattis Jussi!

Idag skulle Jussi Björling ha fyllt 100 år.

För ett par år sedan kände jag varsamt på hans ansikte. Drog handen över hans profil. Lite osäker på om det verkligen var tillåtet att göra så. Jag och en av de få som i mitt tycke kan matcha Jussi var precis på väg in till Jussi Björlings museum i Borlänge, Dalarna. En byst över den älskade tenoren tronar vid ingången. Jag känner fortfarande hans ansiktsdrag mot min hand.

En engagerad man med grått hår och stickad tröja gjorde allt han kunde kan för att hjälpa till rätt artikel, rätt ljudinspelning eller just det där klippet från 50-talet som är så fint. Gamla kostymer från olika produktioner placerade i olika gångar, bilder, bilder, bilder överallt, vykort, brev från Carusos fru. Nästa gång jag är i närheten stannar jag en hel dag och bara lyssnar och tittar och lyssnar och tittar och lyssnar...

.

Starke mannen och jag

Jag har en stark man i min hall. I sin ena hand balanserar han en hund. På sin andra en dam som jag tror går på lina, men just här är hans assistent. Jag är väldigt förtjust i dem. Funderar ofta på om de inte borde hänga i sovrummet, vardagsrummet eller kanske köket istället. Jag vill ha dem med mig överallt. Men tills vidare får de hänga kvar och välkomna mig och mina gäster när vi kommer hem. För jag kan ju inte köpa en till varje rum...eller?

Starke mannen är en modeillustration som duon Ingela och Vi har skapat för klädmärket Les Couleurs Nationales kollektion Fashion and Circus. Verket är 70x100 cm, finns i en upplaga av 90 ex och finns att köpa på Andyland som är ett galleri på webben. Min kompis A har drivit det sedan starten för några år sedan, och lite malligt vill jag tipsa om att gå in där och kolla. Bara att gå in på http://www.andyland.se/ beställa och så vips kommer det hem ett konstverk via posten. Så bra, tycker jag!

Kändisen som trängde sig, storasystern med attityd, ljugande mannen - en trippel

En trippel från SJ-tåget mellan Oslo och Stockholm.

KÄNDISEN SOM TRÄNGDE SIG
Killen i sätet intill reser på sig och går de få metrarna till tågets bistro. Lång, rejäl, skäggig, med slitna jeans och en stickad gosig tröja i ljus nougat. Stor utan att ta någon plats. Han står några sekunder vid luckan.

Plötsligt kommer en snajdig man med marinblå kavaj i snyggt snitt, jeans och ett självförtroende som bländar. Han gör nåt mycket osvenskt. Han ställer sig FÖRE killen i stickade tröjan. Jag ser hur förvånad den utknuffade blir, ”Vad ska jag göra nu” utstrålar hela han. Förvirrad. Även fast han är två decimeter längre än nykomlingen ser han mycketr kortare ut.

Men vänta nu...nykomlingen...är han inte väldigt lik...jomen det måste vara...ja, det ÄR han. En sån kille! Tränga sig före när han måste förstå att flera i vagnen vet vem han är... Kändisen börjar beställa. Plötsligt sker nåt, utknuffade killen tar ett steg fram och kändisen/entreprenören säger direkt; ”Varsågod, du stod ju här först”. Hela vagnen pustar ut. Då blir utknuffade killen så förvånad att han ägnar en evighet åt att argumentera emot att han skulle få gå före, men till slut beställer han sin dricka och kanelbulle. Nästan bockar och tackar kändisen. Går leende till sin plats.

BIG SISTER. BIG ATTITUDE.
Kalasbyxor, färgglad tröja, långt hasselnötsbrunt hår, pigga ögon. En liten bror. Big attitude.

"Jag måste på toa, mamma!"
" Ja men då går vi."
"Jag måste på toa NU!"!"
"Ja, men kom då."
"Mamma. Jag sa NU och då menade jag NU och NU är det försent..."

Arma föräldrar... En kort stund senare, når kalasbyxor bytts ut  mot nya och allt ser ut att vara i ordning hörs en bekant tunn stämma:

"Ni svälter mig, ni svälter mig, ni svääääääälter mig..."
"Men, lilla gumman, det gör vi väl inte."
"De svälter mig, de svälter mig, de SVÄLTER mig!"
"Ehum, ehum, vet du nåt kul, ska vi äta pizza när vi kommer fram?"
"Pizza. Sån skräpmat", säger femåringen och fortsätter snaska på de yoghurts, frukter, godis, och chips som ligger på bordet framför henne.

LJUGANDE MANNEN
En man pratar på med kraftig stämma, dialekten tyder på västkusten, jag ser inte hur han ser ut. Hans bullriga röst pratar, pratar, pratar. Personen han pratar med kan omöjligt få en syl i vädret.

”Nä men du, nu ska jag ta och sluta, jag måste läsa tidningen,” meddelar han plötsligt.
”Nä men du, jag vill inte prata om morgondagens middagsbjudning, det kan du väl lösa själv”
”Nä men du, nu är det dålig täckning, jag hör inte vad du säger, hallå, jag kan inte höra dig (till och med jag kunde höra henne och jag satt en rad bort), poff, inget ljud, så synd hjärtat, hallå? Hallå? Hallå? Nä, inget, du då lägger vi på och rings inte mer utan nu ses vi  ikväll!"


.

Paul Lassiter i Spin City - från pressekreterare till pianist?

Lördagslunch. Ståtligt, slappt och snyggt. Guldväggar, pastellmålningar, arkader, fontäner, skulpturer och massor av palmer. Killar med löstagbara pälskragar (nej, inte fuskpäls) som vilar lätt över kashmirtröjan, damer med vågor av silverhår som lagts av frisörer med lång väntelista, ett gäng japanska turister, killar i rutiga skjortor och skägg, män i blazer, v-ringad ulltröja, skjorta, klubbslips och snudd på pipa i munnen, ladies who lunch, killar och tjejer i jeans, fotografer med presskort och stressad blick. En salig blandning. Porlandet från fontänen hörs lätt, lätt, alldeles samspelt med det glada dämpade sorlet och pianistens musik som sätter tonen.


Lunchen står uppdukad - råbiff, bröd med gravad lax, med berg av räkor, med ägg, med rostbiff, stekt fisk (alla japanerna tar av den stekta fisken). På andra sidan bakverk; cheesecakes, vaniljhjärtan, tårtor, budapestbakelser. Vita tallrikar med guldrand längst ut, lite som en spetskant. Små runda tekoppar i samma stil. Tekanna i silver.


Vi placeras precis vid pianisten, han har en urdrucken kaffekopp längst till vänster vid tangenterna på det glansiga svarta pianot. Pianisten ser till min stora glädje ut som pressekreteraren Paul Lassiter i Spin City (spelad av Richard Kind, bästa kompis med George Clooney - bonusfakta), ibland får han samtal på mobilen och pratar lite diskret, kanske ska han gå på ICA och köpa hem nåt efter jobbet. Det ser för kul ut.

En bekant till pianisten kommer fram og hälsar: "Det här är min norska fru", säger den bekanta. Paul Lassiter-kopian har humor, skrattar och säger: "Din NORSKA fru?",  indikerandes att han skulle ha fler fruar någon annan sted. Sedan tar virituosen en paus, går längst ned till en länsstol vid receptionen och drar upp huvudet så att han tittar rakt upp i taket. Han ser trött ut. Efter ett tag är han tillbaka och spelar. Å, vad jag hoppas pianisten har roligt, han får aldrig sluta, jag önskar att han alltid ska vara där när jag är där.

Ett hus med speciella grejer i

Jag skulle hitta dit även om jag gick i sömnen. Nasjonalgalleriet i Oslo var lite som mitt andra hem när jag bodde här. Den stora byggnaden på Universitetsgata 13 tronar sig kaxigt över marken och de andra husen, liksom slår sig för bröstet och indikerar att inom husets väggar finns det något speciellt. Och det gör det.

Varje trappsteg på väg upp till entrén har jag suttit på, varje del av balustraden liksaså. Timmar och åter timmar har jag tillbringat med skissblock och penna tillsammans med konststudenter och andra intresserade och skissat av de mängder av statyer som fanns här förr. Jag har skissat Edvard Munchs "Livets dans", Christian Kroghs "Albertine i politilægens venteværelse" och Ernst Josephsons "Spanska smeder" (han gjorde två versioner, en finns på Nasjonalgalleriet och en på Nationalmuseum i Stockholm). Tre av mina absoluta favoritverk. Jag tröttnar aldrig.

Gå dit om du har vägarna förbi. Det är gratis, kul och inspirerande!

.

Oväntat besök

Hade inte Gevalia hemma, men kanske nyfikna fågeln hade velat ha en kopp Twinings Earl Grey?

I huset mittemot jobbar de för fullt. Och det visar sig vara väldigt avkopplande att titta på folk som jobbar.

Killen som ser ut som om han kom direkt från en levis-reklam från 90-talet har fötterna på skrivbordet, sitter tillbakalutad i sin svarta kontorsstol. Han läser nån slags bok, reser sig då och då upp och diskuterar med kollegor, pekar på någon grej, verkar dra upp strategier och prata visioner, han har två stora datorskärmar och verkar glad. Jag kollar en hel del på honom, inte bara pga Levis-referenserna.

Högst upp i huset bredvid jobbar de lite hårdare. Killen med blond page och svart tröja hastar fram och tillbaka och ser väldigt upptagen ut tills han kommer in i sitt kontor, Kvinnan i havreblond page och ljusgrå linnekavaj äter bakelser och slickar sig på fingrarna men lyfter inte blicken från dataskärmen, mycket effektiv, och mannen i pistagegrön skjorta håller ansiktet i händerna så att man knappt ser hans skägg, vad kan det vara som bekymrar honom?

Ner Levis-mannen och de andra i kontorsbyggnaden börjar packa ihop vid 16-tiden kommer de i upptagna kontoret att sitta kvar ett par timmar. Och någon gång vid kl 02 i natt, dyker det upp en person där som de antagligen aldrig ens har hälsat på. I vit t-shirt, jeans och med ipod i öronen (nej det är inte levis-mannen) kommer han att lysa upp hela kontoret, vissla på en sång och städa lite hastigt. En kvart senare släcks rummet och stillhet råder i gamla huset.

Kanske tycker fågeln att jag är för nyfiken på de som sitter på andra sidan gatan. Den spanar på mig under flera minuter. Jag kan bara hoppas att den såg nåt som var värt att berätta vidare till de andra fåglarna, som jag berättar den här lilla storyn för dig. :-)

Den goda människan i Oslo?

Middag. Mitt sällskap kan massor om stadens och landets historia, och stöter dagligen på olika öden genom sitt jobb, till exempel den oerhört sorgliga historien från längesedan om brudparet som hade sådan otur att en yttre kraft slog ner i huset de satt hand i hand i och klöv det i två, precis där de deras händer möttes. Bara en av dem överlevde. Vilken olycka, förfärligt. Jag slänger en blick mot tonårsparet som har hånglat som galna i timmar, istället för att rulla med ögonen (obs, bara inombords såklart, utåt sett en cool dam) tänker jag: "Hångla på, skynda er innan något - eller någon - kommer emellan er". Några timmar i Oslo och jag har redan blivit en bättre människa? Det är inte klokt vad bra.

Senare på kvällen lyssnar jag på sånger som gör mig lycklig, sorglig och glad, vill bara höra mer, mer, mer. Sen känner jag mig girig, hann nygifta paret ens hitta sin gemensamma sång?  Och hånglarna? Sedan struntar jag i dem och nynnar vidare på sångerna. Så var det med den goda människan...


.

Brothers & Sisters

Jag ser en storasyster och hennes lillebror på tunnelbanan. De är påbylsade med mössor, halsdukar och varma jackor. Hon hjälper honom med ett spel på mobilen. Jag undrar hur det hade varit om jag och mina bröder hade vuxit upp i Stockholm. Hade vi suttit på tunnelbanan och jag hade lärt dem spela Donkey Kong? Hon har allvarliga ögon och mörkt, rakt hår som sticker fram under mössan, verkar cool, älskar sin bror. Han ser upp till henne, inte bara storleksmässigt, på alla sätt. Det syns.

"Jag kan åka en station till om du vill?"
Han tittar upp och säger :
"Men självklart".
Nästa station upprepas proceduren. Stationen därefter säger hon:
"Jag MÅSTE hoppa av i Örnsberg." De kramas och säger hej då. Lillebror frågar nåt om spelet. Storasyster står vid dörren och halvropar:
"Det är lätt, du går bara runt byggnaden och hoppar över. Om du är rädd så vänta tills jag kan hjälpa dig!"
"Jag är väl INTE rädd". Han ser en gnutta irriterad ut och ansiktsdragen hårdnar lite. Ett par stationer senare hoppar han också av.

Och jag, jag önskar att mina bröder var här. 


.

"Buy one when you are 18, I will not do it for you"

Min glade grannes mullrande röst hörs in till mig i hallen.
"I will buy a big Coke, a big Fanta aaand a big Sprite, ingen Red Bull, ok?"
"But daaaaaad! Jag VILL ha en Red Bull!!!"
"No, it is not made for kids and I will NOT buy it."
"Okej, en Black Bull then, please...en Black Bull pappa?"
"Nu vi inte prata mer om det här. There will be no Black Bull."
"Jaha, så nu har du förstört mitt liv...", den lilla pojken, med samma namn som sin pappa, resignerar men han gjorde det inte utan kamp.

.

Simsalabim

En gänglig kille med silverjacka, cool svart träningsoverall och snaggat hår står på perrongen. Han har ett långt vitt rep, kraftigt men med silkeskänsla, snurrat flera varv runt armen och försöker få ned repet i sin redan fullpackade ryggsäck.

Intill honom, på stengolvet, står en stor gammeldags resväska i brun kartong. Undra just vad han har där? Mina tankar flyger iväg till en trollkarl jag känner som också har en sån där resväska. Fast ännu större. I den bor ett hästhuvud, noter, all världens konstiga grejer och om jag inte minns fel, ett silverfärgat minidraperi.

Det bara känns att killen på perrongen har nåt liknande i väskan. Nu är repet äntligen i ryggan, yngligen vänder sig om och AHA under jackan syns två rader med ord, ord som bara är halva men jag har sett namnet de bildar mååååååånga gånger förut så det behövs inte mer:

Cir
Cir

Cirkus Cirkör. Jag känner mig som ett geni! Kanske trollar han inte, men han är åtminstone akrobat eller nåt annat som som ger en känsla av magi. Sedan ägnar jag hela resan åt att undra vad som egentligen finns i den där mystiska väskan. Säkert någon helt fantasiskt märkvärdigt. Eller i värsta fall smutstvätt som fraktas hem till mor och far...


.

Ge betyg

Testar från och med nu att du kan få ge omdömen eller betyg på blogginläggen om du vill. De omdömen som finns är just nu:
* gillar * underhållande  * intressant  *tänkvärt
Gillar är lånat från facebook och de andra fanns som förval, kanske byter jag ut något av dem in the future men nånstans ska man ju börja. :-)


.

Eftermiddag i fotostudion

Skyhöga klackar mot det vita golvet. Glitter, paljetter, diamanter och glaspärlor. Korta klänningar, glada skratt, ett helt lass med eyeliner. Uniformer, vita skjortor, välpolerade skor. Strålkastare, kostymrack och en oas för alla med minsta lilla intresse för smink.

I den stora lokalen med tegelväggar och en stor vit fond pågår det fotografering med uthålliga skådespelare som ställer upp på de mest galna förslag. På andra sidan "scenen" ett team med regissör, formgivare, fotograf, kostymör, sminkös, filmteam, producent, projektledare och marknadsansvarig. Nyfikna förbipasserande i massor blir indragna av stjärnglansen och försöker tittar in genom en halvöppen dörr.

Drickor, bilar och choklad på ett välfrekventerat bord. På ett ännu mer välbesökt bord ligger stora ark med bildförslag och skisser som ska komma till liv under eftermiddagen. I bakgrunden glad musik på låg volym. Oändligt antal bilder, klick-klick-klick. Kreativa förslag, interna skämt, "ja!", "nja", och "just precis så, håll den rörelsen". "Där har vi den"!

Städa, eftersnack med fotograf, formgivare och regissör. Efter-eftersnack med fotograf och formgivare. Upp till kontoret för efter-efter-eftersnack med formgivare. 3,5 timmes fotografering, många fler timmars förberedelse. Vi är nöjda. Vi är också hemliga. Åtminstone i några månader till, därför blir det en bild från fotograferingen som förhoppningsvis inte avslöjar vad eller vilka som fotas. ;-) 

Skulle iPhone kunna få mig att förstå?

Killarna i hörnet har på sig svarta skinnjackor och randiga, stickade mössor. De skrattar högt, skakar hand med varandra med komplicerade kombinationer under samtalets gång. Jag passerar dem och går bredvid de unga tjejerna i tights, korta kjolar och kalla jackor, långt hår i mittbena eller hästsvans. De fnittrar och ser plötsligt seriösa ut, fnittrar, seriösa, fnittrar... Där borta, vid ett café sitter män i vitt, kamel, brunt och senapsgult och spelar spel ihop.

Tack vare deras kroppspråk och sätt att vara tycker jag att jag förstår vad de pratar om, trots att jag inte förstår vad de säger. Undrar just om tex iPhone har en app som gör att man kan få en direktöversättning av olika språk? Jag menar, man kan ju nynna en liten snutt av en melodi och så berättar en app vilken låt det är.  Kanske kan man också få en översättning av vad andra säger? Det skulle vara så praktiskt.



.

Mannen vid Mariatorget

Alla dessa personer vi ser några minuter, sedan glöms de bort - om man inte har ett Moleskine-block, en penna och några sekunder över för en enkel skiss. Då finns de alltid kvar :-)

Pappa, son & son

Brunbränd pappa med helskägg, dyra friluftskläder, en stor ryggsäck på golvet. Vid sidan av honom två söner, den ena allvarlig, vänlig, lågmäld, mörka drag, kanske med fru nummer ett. Den andra några år yngre, blond, liten och tunn, pratglad, kanske med fru nummer två eller senare.

Pappan och äldste sonen pratar gymnastik. Yngste sonen bryter in: "Jag är jättebra på gymnastik!"
"Du kanske menar gympa"?
"Gymnastik eller gympa är det nån skillnad?!
"Ja, gymnastik är mer akrobatik."
"Jaså som kullerbyttor och sånt! Nej, det kan jag inte. Och inte kan jag stå på händer heller, bara om jag är under vatten."
"Kan du stå på händer under vattnet?"
"Ja, men framförallt är jag bra på gympa. Jag är stark. Intensiv och stark och med mycket hög energi. Jag är ett kraftpaket. Riktigt snabb!"

Den äldre brorsan lyssnar på stort allvar. Pappan bara sitter och småler, hans blick säger att här sitter hans två skatter.

.

Björnar ute (rys) och inne (mys)

Lätt att förstå björnarna som ligger i idé nu. Just de här björnarna spatserar runt i närheten av mina föräldrars hus när de är vakna. Än har jag inte träffat någon av dem eller deras kompisar live...

Vill man läsa om björnar istället för att träffa dem live kan jag tipsa om roligt illustrerade barnboken Björnen som längtade hem av författaren Karin Blixt och illustratören Mikael Sjömilla.

                                                                         Omslagsbilden är publicerad med tillstånd.

.

Också ett sätt att ta sig till efterfest

Redan när jag kliver in i tunnelbanevagnen ser jag resterna av hennes festkväll på golvet. Snabbt går jag till andra delen av vagnen och slår mig ner. Några minuter senare mår hon illa igen. 10-15 mobiler höjs och skapar rörliga minnen av stunden.

Sekunderna efter kommer damen ifråga och hennes kompis och slänger sig över ett gäng yngre killar, liksom stagedivar. Ett tag tror jag att de tänker slåss, men de vill bara gå på efterfest. Och det tror jag faktiskt att de fick göra också.

Samtal runt lamineringsmaskinen

Stockholmstjej: "Men visst har han ett talfel?"
Tre inflyttade stockholmare ser förvirrade ut och skakar på sina huvuden.Skämtar hon?
En av dem: "Hur menar du då?"
Stockholmstjej: "Ja, men han pratar lite konstigt."
En annan: "Han bryter på göteborgska. Men det kan väl knappast räknas som ett talfel?"
Alla fyra: "Hahahahahahahaha", inget går upp mot ett härligt göteborgsskämt, även om det framförs av en som är uppvuxen där :-)

Sorgligt om författarens själ

Ett vitt, avskalat samtalsrum. Svarta vinterjackor hänger på väggkrokarna. Kaffemuggar och vattenglas samsas med anteckningsblock. Utsikt ut mot ett torg, men allas ögon är på experten som ger ett föredrag om en av våra största författare.

"Han såg visst väldigt bra ut i sin ungdom", säger en person.
"Ja, det får man nog säga", svarar experten och fortsätter: "Men det tyckte han aldrig själv, han tyckte att han var ful. När han såg sig i spegeln såg han inte sitt ansikte, han såg sin själ."

Så sorgligt.

iPod-sångaren

”Iiiiiiiiii wanna daaaaaaance with soooomebooooodyyyyyyyyyyyyyy, withhh somebody whoooooooo looooooves meeeeeeeeee”. Personen som sjunger gör det högt, på alla sätt. För kung och fosterland och hela t-banevagnen sjunger han ut, gissningsvis lyckligt omedveten om att andra faktiskt hör.

En man med välansat skägg och svart täckjacka med pälskrage tittar upp från sin tidning, ler och möter min blick. Vi gillar båda underhållningen. En kvinna med trötta ben, ena handen i godispåsen och den andra i ett fast grepp runt mobilen verkar inte märka nåt.

Plötsligt inser nog iPod-sångaren att han faktiskt sjunger ut och slutar mitt i en mening, samlar ihop sina saker och hoppar med blossande kinder av på nästa station.

Den enda röst som hörs säger ”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” Jag saknar redan iPod-sångarens Whitney-låtar, plockar upp mina vita hörlurar ur väskan och ber till högre makter att det inte blir jag som sjunger ut högt nästa gång!

På väggen

Någon har skrivit sitt hjärtas mening på t-banans gröna väggar. Väntar med spänning på om någon romantiker ska kontra och skriva dit ett "inte" som tredje ord alternativt fylla på sista ordet så att det står "skitbra" :-)

Tapasterapi

En uppspelt man slår sig ned i tapasrestaurangen inte långt från Sergels torg. Med ena handen stryker han ut ett par veck på skjortan som matchar såväl hans kinder som hans sällskaps blommiga blus. ”Nä men alltså nu är jag bara såååå nyfiken på att höra vad det är med dig, vad är det som får dig att bli så arg och ledsen, jag vet att det inte kan vara jag i alla fall”, han tar en tugga av maten - han har beställt varsin tallrik bläckfisk till dem - hon petar i sin. Verkar vilja äta något annat, vara någon annan eller åtminstone vara någon annanstans.

"Det här är bara sååå gott”, mannens ögon lyser när han berömmer maten på den lilla tallriken och tar sin första klunk vin. Han tar sitt sällskap i hand, de är förlovade, säkert med varandra. ”Du är ju så bra, det finns ingenting du inte klarar, det vet du, men det är ju bara det att det syns ju inte i det du gör”. Han tar en tugga till. ”Och du ÄR ju social även om man kanske inte riktigt upplever det så”. Två sekunders tystnad. ”Ja, men du måste ju säga vad det är, jag sitter ju här och vill bara lyssna på dig”, han vänder sig om och säger med hög röst till servitrisen: ”Du vi hade inte beställt kycklingen, gör om och gör rätt”.

Han ser på sin fästmö, ler med hela ansiktet, böjer sig över bordet och formar de av stekt bläckfisk glansiga läpparna till en pussmun, ”Kom igen, du når om du sträcker på dig”, han blundar och pussar sin dam som efter viss tvekan möter honom över bordet. Hon har inte hunnit säga ett ord. Vi packar ihop och går, men något får mig att tro att de sitter där fortfarande ... och lyssnar.

”Vi tar en hel flaska”

Mannen med silverhår, ljusgrå linnetunika, vit sjal, jeans och boots är den trevliga herrtrions ledare. Han tar tillbaka sin beställning när han inser att det är en trelitersflaska vin han ropat in och beställer in per glas istället, ”Jag vill ju gärna bjuda mina kamrater på nåt gott att dricka”, säger han.

Trion ser ut som att de kommer att prata om fantastiska musikupplevelser med Plura, Lundell och Springsteen. Men nej, inga konsertminnen eller bootlegs eller diskussioner om vilken singersongwriter som har mest själ. De pratar bara om djur. Katter, hajar, fiskar, hundar, elefanter, tigrar, lejon och nån mix däremellan.

När servitören kommer in med notan säger ”silvermannen” till sina kompisar: ”Ja, men då tar vi och delar det här på tre då!”

Romeo & Julia / West Side Story

Det nya året inleddes med en klassisk kärlekshistoria. För en vecka sedan stod det i vardagsrummet ett bord med löjrom, valfritt bubbel, snittar och små fat med druvor, fikon och passionsfrukt. Myskuddar och filtar i överflöd. I dvd:n West Side Story från 1961, en nytolkning av Romeo och Julia, där fejden inte pågår mellan  familjerna Montague och Capulet utan mellan ungdomsgängen Jets och Sharks i New York. Romeo, förlåt Tony, är knuten till Jets och faller pladask för Maria, syster till ledaren av Sharks. Maria motsvarar såklart Julia.

Självklart finns en balkongscen:

Åh, detta sorgliga slut de närmar sig... Bra då att kunna tänka tillbaka till dagen innan. Nyårsafton. Årets sista dag avslutades också den med den klassiska kärleksberättelsen. Bland festklädda premiärlejon packade som sillar (och då menar jag utrymmesmässigt) i Göta Lejons foajé minglade vi fram, skakade hand, kramade om, vinkade ett avlägset "hej". Det var premiär för musikalen Romeo och Julia med Måns Zelmerlöw och Lisette Pagler i titelrollerna. En jukeboxmusikal fylld av låtar från till exempel Eurythmics, Metallica, Beach Boys, Kiss, Christina Aguilera, MC Hammer, Genesis och Spandau Ballet översatta av Calle Norlén.

Ett härligt prassel i salongen när alla fann sin plats; glittriga jeans mötte frasigt siden, klapprande klackar, blad som vändes i programbladet, skratt och småprat. De yngre i publiken kände inte till historien och grät hejdlöst när de började förstå vad som ska hända. Jag grät i slutscenen. Men innan dess var det roligt, fartfyllt och visuellt med snygg koreografi och scenbild. Många skratt. Ibland så många att jag tänkte "får man göra så här med Romeo och Julia?" Men det är klart man får. Efteråt sa tårögda 16-åringar i telefon till sina kompisar "Jag KAN inte berätta storyn, det här måste du bara uppleva själv."

Det är klart att en pjäs som slutar med orden: "For never was a story of more woe/ Than this of Juliet and her Romeo" berör.

Här ett par knappar inköpta på Shakespeare's Globe i London för ett par år sedan. Hos mig sitter de alltid ihop - släktena Montague och Capulet.

Lauryn look-a-like

De sjunker ned i sätena mittemot mig. Hon ser ut som en kopia av Lauryn Hill. Tuff så det nästan går att ta på. En virkad grå mössa med en blomma på sidan. På somliga hade det sett gulligt, nästan barnsligt ut, på henne bara rätt och lite farligt. Han är lång, gänglig, med trasiga ljusa jeans. På vänstra örsnibben gigantiska ”diamant”-örhängen, en glasring på ena handen, massor av blingbling på den andra. En svart keps. Täckjacka.

De blickar ut genom varsitt fönster. Han ser då och då ned på sin glasring, snurrar på den. Hade jag inte sett dem komma in tillsammans skulle jag förutsätta att de var främlingar. Så fortsätter det tills det är dags för dem att gå av. "Vi ska av nu"... "Tror du inte jag vet det, vi går väl av här varje dag!" De är borta.

Jag slumrar till och drömmer att jag träffar en ung Lauryn Hill i en tunnelbanevagn. Ropar till henne "Du måste åka med kören till tävlingen och sjunga Joyful Joyful! Strunta i att du inte får för din mamma!" Jag vaknar och får plötsligt lust att se Sister Act (2) igen.

Källa: YouTube

Sällskap på linan

I flera månader har de hängt där på linan i centrum – de vita tennisskorna. I regn, sol, täckta av snö. Varje dag ser jag dem. Funderar. Vem ägde skorna? Varför hänger de där?

Var det någon som köpt nya skor och inte ville behålla sina gamla? De ser inte så gamla ut. Kanske nån som just hade köpt dem men inte gillade dem? Någon som blev retad? Någon mobbare som kastat upp dem så att en stackars tonåring måste gå hem utan skor och hitta på en förklaring till mamma och pappa. Kanske till och med bli utskälld för att skorna ”tappats” bort.

Eller är det någon som har tillbringat tid där de egentligen inte ska vara, nästan blivit påkommen och måste hoppa ut genom fönstret och hasa nedför balkongerna för att plötsligt inse att skorna är kvar. ”Hey, kasta ner skorna!”. Ut kommer skorna, men ack nej vilken osis, de fastnade runt linan...

Nu har skorna plötsligt fått sällskap. Ett slags bälte hänger till höger om dem. Det känns bra. De har sett så ensamma ut där de har hängt. Men undra just vad det där nya är – och varför det hamnade där..

Glitter i garderoben

Bläddar i ett anteckningsblock. Hamnar på en sida med trevande försök att skissa fredsduvor. Skisserna ihop med en välfylld box i garderoben skapar ömsom skratt ömsom dåligt samvete.

Glittriga papper i grönt och rött, skimrande papper i pärlemovitt, guld och silver. Grå, lila och midnattsblå matta blad, kuvert i olika format, stämplar med olika färger och former, ett utstansningsverktyg som skapar stjärnor och skadade pekfingrar, fler pennor än jag orkar räkna... De ligger där i boxen. Påminner om en idé att göra hemgjorda julkort. Endast ett blev klart. Det tog timmar att göra, dygn att torka. Förhoppningsvis blev det uppskattat. :-) 

Kanske blir det mejlade kort nästa gång. Mycket enklare. Men också mycket tråkigare. Så får du ett påskkort som glittrar i grönt, rött, vitt, med utstansade stjärnor och en och annan fredsduva så vet du var det kommer ifrån!

Kvittrande kvintett

Swisch. Swisch. Swisch. I perfekt  formation kom de flygande. Gråsparvarna som bor i matvaruaffären. Swich. Swisch. Två till. Med eleganta vingslag från godishyllorna, över hundmaten ner mot diskarna med frusna halvfabrikat.

En, två, tre, fyra, fem gråsparvar uppradade på den silvergrå kylen fylld med schnitzlar i engångsförpackning, hamburgare och köttbullar. Muntra, ganska söta och helt orädda sitter de där en stund och kvittrar sinsemellan innan de lyfter i ett enda SWISCH. De tar fokus på sitt bo ovanför hushållspappret och städprodukterna.

Istället för att tänka nåt i stil med: "Hygienisk risk! Ofräscht! Antibakteriell gel!" har den här bloggen skadat mig, jag tänker: "Det måste vara ett tecken! Jag borde kanske ha börjat twittra istället!" 

Välkommen till Karolinas salong!

”Welcome to six years ago!” Marc St. James på modemagasinet MODE går iväg, vänder sig om, ser Betty Suarez i ögonen och fortsätter:
”That was uncalled for... Welcome to TWO years ago!” Han går nöjd därifrån, kvar finns Betty och ett tangentbord. Huvudkaraktären i tv-serien Ugly Betty har precis startat en blogg när det inte längre är trendigt.

Liksom Betty har jag nu en egen blogg. Jag kan skriva vad jag vill i den. Jag vill att du ska bli glad av att läsa den. Jag blir jätteglad – och lite förvånad och mallig – om du kommer tillbaka och läser den igen.

Ja, det är några år efter den stora hypen. Men det är okej! Känns härligt retro.

Här kan du se klippet från Ugly Betty:
Betty startar en blogg
Källa: New York Magazine, Video