Lena Nyman, borta men alltid kvar

Kort paus på jobbet, tar en titt på facebook. Ser hur en vän lagt upp filmer med Hasse och Tage. En annan har lagt upp ett klipp med Lena Nyman. Vad roligt! Men vänta, en sorglig kommentar. Å, nej... Lena Nyman har gått bort. En bild på henne hänger på min vägg, skrattandes, med rosiga kinder. Hon blickar ned på mig varje dag. Det ska hon fortsätta göra.

Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.

Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.

Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.

Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.

Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.

.

Eftermiddag i fotostudion

Skyhöga klackar mot det vita golvet. Glitter, paljetter, diamanter och glaspärlor. Korta klänningar, glada skratt, ett helt lass med eyeliner. Uniformer, vita skjortor, välpolerade skor. Strålkastare, kostymrack och en oas för alla med minsta lilla intresse för smink.

I den stora lokalen med tegelväggar och en stor vit fond pågår det fotografering med uthålliga skådespelare som ställer upp på de mest galna förslag. På andra sidan "scenen" ett team med regissör, formgivare, fotograf, kostymör, sminkös, filmteam, producent, projektledare och marknadsansvarig. Nyfikna förbipasserande i massor blir indragna av stjärnglansen och försöker tittar in genom en halvöppen dörr.

Drickor, bilar och choklad på ett välfrekventerat bord. På ett ännu mer välbesökt bord ligger stora ark med bildförslag och skisser som ska komma till liv under eftermiddagen. I bakgrunden glad musik på låg volym. Oändligt antal bilder, klick-klick-klick. Kreativa förslag, interna skämt, "ja!", "nja", och "just precis så, håll den rörelsen". "Där har vi den"!

Städa, eftersnack med fotograf, formgivare och regissör. Efter-eftersnack med fotograf och formgivare. Upp till kontoret för efter-efter-eftersnack med formgivare. 3,5 timmes fotografering, många fler timmars förberedelse. Vi är nöjda. Vi är också hemliga. Åtminstone i några månader till, därför blir det en bild från fotograferingen som förhoppningsvis inte avslöjar vad eller vilka som fotas. ;-)