I dansens virvlar - en flashback

Idag såg jag mig själv som liten.

Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.

Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.

Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.

Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.

Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...

.

Lena Nyman, borta men alltid kvar

Kort paus på jobbet, tar en titt på facebook. Ser hur en vän lagt upp filmer med Hasse och Tage. En annan har lagt upp ett klipp med Lena Nyman. Vad roligt! Men vänta, en sorglig kommentar. Å, nej... Lena Nyman har gått bort. En bild på henne hänger på min vägg, skrattandes, med rosiga kinder. Hon blickar ned på mig varje dag. Det ska hon fortsätta göra.

Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.

Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.

Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.

Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.

Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.

.

Eftermiddag i fotostudion

Skyhöga klackar mot det vita golvet. Glitter, paljetter, diamanter och glaspärlor. Korta klänningar, glada skratt, ett helt lass med eyeliner. Uniformer, vita skjortor, välpolerade skor. Strålkastare, kostymrack och en oas för alla med minsta lilla intresse för smink.

I den stora lokalen med tegelväggar och en stor vit fond pågår det fotografering med uthålliga skådespelare som ställer upp på de mest galna förslag. På andra sidan "scenen" ett team med regissör, formgivare, fotograf, kostymör, sminkös, filmteam, producent, projektledare och marknadsansvarig. Nyfikna förbipasserande i massor blir indragna av stjärnglansen och försöker tittar in genom en halvöppen dörr.

Drickor, bilar och choklad på ett välfrekventerat bord. På ett ännu mer välbesökt bord ligger stora ark med bildförslag och skisser som ska komma till liv under eftermiddagen. I bakgrunden glad musik på låg volym. Oändligt antal bilder, klick-klick-klick. Kreativa förslag, interna skämt, "ja!", "nja", och "just precis så, håll den rörelsen". "Där har vi den"!

Städa, eftersnack med fotograf, formgivare och regissör. Efter-eftersnack med fotograf och formgivare. Upp till kontoret för efter-efter-eftersnack med formgivare. 3,5 timmes fotografering, många fler timmars förberedelse. Vi är nöjda. Vi är också hemliga. Åtminstone i några månader till, därför blir det en bild från fotograferingen som förhoppningsvis inte avslöjar vad eller vilka som fotas. ;-) 

Samtal runt lamineringsmaskinen

Stockholmstjej: "Men visst har han ett talfel?"
Tre inflyttade stockholmare ser förvirrade ut och skakar på sina huvuden.Skämtar hon?
En av dem: "Hur menar du då?"
Stockholmstjej: "Ja, men han pratar lite konstigt."
En annan: "Han bryter på göteborgska. Men det kan väl knappast räknas som ett talfel?"
Alla fyra: "Hahahahahahahaha", inget går upp mot ett härligt göteborgsskämt, även om det framförs av en som är uppvuxen där :-)