Barbie - ett mästerverk?

Tvättmaskinerna snurrar för fullt. Det ena fönstret fylls av kritvita textilier, det andra av kolsvarta. Det är som en tavla av Malevitj. Undrar just om det någon gång kommer en Barbie som är inspirerad av honom?

Härom veckan lanserades The Barbie® Museum Collection. The Starry Night av Vincent van Gogh, Adele Bloch-Bauer I av Gustav Klimt och Mona Lisa av Leonardo da Vinci är de tre fantastiska målningar som  har inspirerat designern Linda Kyaw.

Vincent van Gogh målade The Starry Night  i juni 1889, verket finns på MoMA. Lyllo Barbie som får en sådan klänning... Cypressen som är så viktig i målningen, en slags flamma som sammanbinder byn med himlen, har också en framträdande plats i Linda Kyaws design.


 

Gustav Klimts Porträtt av Adele Bloch-Bauer I färdigställdes efter tre års målande 1907. Porträttet är målat i olja, guld och silver. Det såldes på auktion i New York 2006 för 135 miljoner dollar, vilket var rekord, och hänger sedan dess på Neue Galerie i New York. Klimt var central i jugendrörelsen i Wien. Adele Bloch-Bauer kom att bli den enda person som Klimt målade två porträtt av, det andra målade han 1912. Barbiedockan har fått vad Tyra Banks skulle säga en "fierce" frisyr, snyggt.

Mona Lisa... En av världens mest kända och gåtfulla ansikten? Leonardo da Vinci började måla porträttet av florentinskan Lisa Gherardini 1503 men blev inte klar förrän 1507, verket fick sin titel först trettio år efter da Vincis död och betyder ungefär Damen Lisa, de italienska och franska titlarna La Gioconda och La Joconde betyder istället ungefär Den levnadsglada. Mona Lisa hänger på Louvren i Paris. I programmet Konstdetektiverna visades genom en speciell kamera som skalar av lager efter lager på verken hur tavlan troligen såg ut när da Vinci precis hade målat den... de gröngula nyanserna som vi är vana att se bestod då av en ljust klarblå himmel och var i mitt tycke ännu vackrare än tavlan som vi ser den nu.

Jag har ingen Barbie men boken Barbie 50 år står i bokhyllan, placerad mellan Pontus Hulténs samling och ett konstlexikon, och kanske, kanske kommer det snart att stå en Barbie klädd i Klimt eller möjligen i van Gogh där inom kort också...

Bilderna på Barbiedockorna från The Barbie® Museum Collection är lånade från /The pictures from The Barbie® Museum Collection are borrowed from BarbieCollector.com.

Nattliv

Jag älskar att leva mitt liv om natten.

När husen omkring mig är svarta

och den enda lampa som lyser

är i ett fönster hundra meter bort.

Då spanar jag varm i hjärtat

bort mot det fönstret

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som älskar att omges av stjärnornas gnistrande ljus

och av mörkrets tysthet som väcker vår kreativitet.

Så slår det mig plötsligt

att i fönstret med ljuset kanske någon står

och tittar medlidande bort mot mig

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som måste vara uppe mitt i natten för att strax gå till jobbet,

eller som som får sova sött under dygnets mörka timmar men faktiskt inte kan

och är ledsna, frustrerade och arga över att det är så.

Jag vill flagga på nåt sätt

att "hallå, inte missförstå,

här inne är det glatt och kul!"

men så får jag ändå dåligt samvete

över att det är för sent för att sova

och för tidigt för att vara vaken.

Jag lyssnar på en skiva till och målar en tavla

innan jag somnar på golvet.

När jag vaknar öm och frusen

och går in till sovrummet

tänker jag att jag borde gå och lägga mig klockan 23 ikväll

men vet redan hur det kommer att bli.

För jag älskar att leva mitt liv om natten.

På vift på perrongen

En hopskrynklad plastmugg på perrongen. Mannen i röda chinos, röda textilskor, krokodilprydd vit pikéskjorta och stickad vit/blå/röd tröja knuten runt halsen ilsknar till och får samma ansiktsfärg som byxorna när han råkar gå på den. Killen med svarta flätor, vit oversized tröja och vita hörlurar sparkar muggen till sin rågblonda kompis med tintinfrisyr, svart linne och svarta hörlurar, han sparkar tillbaka. Kvinnan med telefonen tryckt mot kinden, stram blonderad hästsvans, svart generöst v-ringad linneklänning och chanel-ballerina i svart och beige med loggan mycket tydlig märker inte ens att toppen av skon slinker in i muggen för att i nästa sekund skicka den framåt ett par decimeter. Slitna jeans, bara ben, svarta leggings - muggen åker fram och tillbaka. En eterisk kvinna med grått, vågigt hår och Mona-Lisa-leende skrider förbi i en senapsgul fotsid kaftan med hjärtan i vitt och brunt som säkert hängt på samma kvinna sedan 1970-talet, hon knuffar den som en ballerina och skänker den en snabb, busig blick. En man i grå kostym sparkar den tillbaka och klagar högljutt på att det är så stökigt på perrongen - han plockar inte upp muggen. En liten flicka i prickig bomullsklänning och vita läderskor lyfter försiktigt ena benet och kliver över muggen. Tåget kommer och jag kan inte följa dess öde längre, men kanske ligger den fortfarande där på samma plats och sparkas någon meter hit och dit. 

Istället för att blogga...

Det var så länge sedan jag bloggade nu att jag hade glömt hur man hittade hit. Efter flera försök fick jag helt enkelt googla bloggens namn. Som jag turligen kom ihåg :-).
Jag kanske inte sagt det tidigare, men jag har ett av världens roligaste jobb. Ibland måste det få ta över mina andra grejer, som att blogga. Så här har mina senaste veckor sett ut på ett ungefär:

Resarch. Diskussioner. Planering. Visioner.
Samtal, sms, mejl, sms, samtal, fax, Jo, det finns!
Deadlines. Rapporter. Telefonmöten. Generalrepetitioner.
Skriva, läsa, fråga, tänka, uppdatera webb. Ja, jag minns, jag minns!

Lång dags färd mot natt, En dåres sånger, introduktioner.
Yamato, Vi betalar inte! Vi betalar inte! Blottad. Talangjakten.
Ensam rävhane. Utrensning. Klubb East'n'bul. Vita hästen. Hemliga höstproduktioner.
Manus. Utkast. Kollationering. Publikgenomdrag. Måste se första akten.

Fotografering. Filminspelning. Samspel. Presstext. Är alla fakta rätt? Skulle vilja gå på bio.
Programblad. Skriva, be om texter, redigera, motivera. Välja bilder. Gå hem.
Utkast ett. Utkast två. Utkast tre. Korr ett. Korr två. Slutkorr...Slutkorr tio.

Premiär. Premiär, Premiär. Förbereder för nästa säsong. Nästa fina supernova.
Målgrupper, medieval, strategier. Hehe, Å, vilka roliga produktioner, I love them!
Fritid? Jadå. Plugga photoshop och indesign. Kärt besök, träffa vänner. Sova.


.

Professorns historia

På väg hem från stan. Nöjd, nästan chockad över att jag för första gången på tre veckor faktiskt har hunnit åka in till stan efter jobbet för att shoppa. Visserligen hittade jag inte vad jag sökte, men känner mig ändå...nöjd. En man på andra sidan gången sover med sin mörkblå jacka uppdragen till näsan. En stickad ljusbrun mössa, nästan i samma ton som hans hy, neddragen så långt som möjligt. Det ser så lockande ut och plötsligt slumrar jag också till.

Vaknar och får en vänlig blick från en man som satt mitt emot sovaren, som också vaknat till liv. Den propre mannen med det vänliga leendet skrattar till och sa "Har ni varit på jobbet?"
"Ja, nickar vi båda".
"Det är hårt arbete i Sverige...Mycket hårt. Åtta timmar per dag:"
"Åtta?", utbrister jag men låter honom tro att jag blev förfärad över det stora antalet timmar, inte att jag kunde lägga på ett par timmar på det där.
"Ja, åtta hela timmar, bara jobba jobba jobba." Han skakar på sitt baskerklädda huvud.
"Så få man gå på seminarium, på kvällstid! Och på sådana personalmöten, efter jobbet. Två timmar efter man gått hem ska man vara tillbaka och ha möte 20-22."

"Han ser ut som en professor", tänker jag, som min professor i kriminologi; stilig, välklädd, ett mjukt, allvarsamt men vänligt ansikte. Han har en snygg svart/grårutig halsduk, en svart proper jacka, ljusa manchesterbyxor, rejäla kängor, ryggsäck.

"Var jobbar du?", frågar "professorn" killen som tidigare hade mössa men nu har tagit av den och avslöjar kaskader av mörkt, glänsande hår.
"Jag städar".
"Det är ett hårt jobb..."
"Ja..."

Jag ser lite mer noggrannt på mannen, hans kängor har några år på nacken, byxorna är avklippta med en taggig sax, jackan och baskern lätt noppriga, allt välvårdat, men kanske lite mer boehemiskt än vid första åsyn.

Vi har suttit tysta ett kort tag, när mannen med blå jacka artigt replikerar frågan:
"Och vad jobbar du med?"
"Jag har jobbat med barnomsorg."
"Oj, vilket ett bra jobb, men det är tungt?"
"Jag jobbar inte längre. Jag är arbetslös. Jag är arbetssökande." Han ler allvarligt. Plötsligt ser han så sorgsen ut. Vi tystnar. Vet inte riktigt vad vi ska säga.
"Men, hur gick det till, varför var du tvungen att sluta?", frågar killen.
"De har dragit in antalet anställda, det finns inga jobb. Nej, det finns inga jobb längre. Det finns inget jobb för mig".

Det är dags för "professorn" att gå av, vi är tysta, men ler artigt mot varandra. Han reser sig upp:
"Jag hoppas att du får en trevlig kväll", säger jag och hoppas att han ska förstå att jag med de enkla orden önskar honom all lycka, inte bara ikväll, utan med jobb, med allt. Han stannar till, det känns som om tiden står stilla en stund, han tar min hand, ser mig rakt i ögonen som om det inte fanns någon annan där och så säger han "Tack, det betyder mycket för mig". Och jag känner att han har förstått.

"Professorn" ler, säger hej då till killen med blå jacka och mig och vips är han borta. I alla fall rent fysiskt. Ingen av oss slumrar till igen.

.