Idag såg jag mig själv som liten.
Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.
Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.
Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.
Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.
Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar