Ett hus med speciella grejer i

Jag skulle hitta dit även om jag gick i sömnen. Nasjonalgalleriet i Oslo var lite som mitt andra hem när jag bodde här. Den stora byggnaden på Universitetsgata 13 tronar sig kaxigt över marken och de andra husen, liksom slår sig för bröstet och indikerar att inom husets väggar finns det något speciellt. Och det gör det.

Varje trappsteg på väg upp till entrén har jag suttit på, varje del av balustraden liksaså. Timmar och åter timmar har jag tillbringat med skissblock och penna tillsammans med konststudenter och andra intresserade och skissat av de mängder av statyer som fanns här förr. Jag har skissat Edvard Munchs "Livets dans", Christian Kroghs "Albertine i politilægens venteværelse" och Ernst Josephsons "Spanska smeder" (han gjorde två versioner, en finns på Nasjonalgalleriet och en på Nationalmuseum i Stockholm). Tre av mina absoluta favoritverk. Jag tröttnar aldrig.

Gå dit om du har vägarna förbi. Det är gratis, kul och inspirerande!

.

Oväntat besök

Hade inte Gevalia hemma, men kanske nyfikna fågeln hade velat ha en kopp Twinings Earl Grey?

I huset mittemot jobbar de för fullt. Och det visar sig vara väldigt avkopplande att titta på folk som jobbar.

Killen som ser ut som om han kom direkt från en levis-reklam från 90-talet har fötterna på skrivbordet, sitter tillbakalutad i sin svarta kontorsstol. Han läser nån slags bok, reser sig då och då upp och diskuterar med kollegor, pekar på någon grej, verkar dra upp strategier och prata visioner, han har två stora datorskärmar och verkar glad. Jag kollar en hel del på honom, inte bara pga Levis-referenserna.

Högst upp i huset bredvid jobbar de lite hårdare. Killen med blond page och svart tröja hastar fram och tillbaka och ser väldigt upptagen ut tills han kommer in i sitt kontor, Kvinnan i havreblond page och ljusgrå linnekavaj äter bakelser och slickar sig på fingrarna men lyfter inte blicken från dataskärmen, mycket effektiv, och mannen i pistagegrön skjorta håller ansiktet i händerna så att man knappt ser hans skägg, vad kan det vara som bekymrar honom?

Ner Levis-mannen och de andra i kontorsbyggnaden börjar packa ihop vid 16-tiden kommer de i upptagna kontoret att sitta kvar ett par timmar. Och någon gång vid kl 02 i natt, dyker det upp en person där som de antagligen aldrig ens har hälsat på. I vit t-shirt, jeans och med ipod i öronen (nej det är inte levis-mannen) kommer han att lysa upp hela kontoret, vissla på en sång och städa lite hastigt. En kvart senare släcks rummet och stillhet råder i gamla huset.

Kanske tycker fågeln att jag är för nyfiken på de som sitter på andra sidan gatan. Den spanar på mig under flera minuter. Jag kan bara hoppas att den såg nåt som var värt att berätta vidare till de andra fåglarna, som jag berättar den här lilla storyn för dig. :-)

Den goda människan i Oslo?

Middag. Mitt sällskap kan massor om stadens och landets historia, och stöter dagligen på olika öden genom sitt jobb, till exempel den oerhört sorgliga historien från längesedan om brudparet som hade sådan otur att en yttre kraft slog ner i huset de satt hand i hand i och klöv det i två, precis där de deras händer möttes. Bara en av dem överlevde. Vilken olycka, förfärligt. Jag slänger en blick mot tonårsparet som har hånglat som galna i timmar, istället för att rulla med ögonen (obs, bara inombords såklart, utåt sett en cool dam) tänker jag: "Hångla på, skynda er innan något - eller någon - kommer emellan er". Några timmar i Oslo och jag har redan blivit en bättre människa? Det är inte klokt vad bra.

Senare på kvällen lyssnar jag på sånger som gör mig lycklig, sorglig och glad, vill bara höra mer, mer, mer. Sen känner jag mig girig, hann nygifta paret ens hitta sin gemensamma sång?  Och hånglarna? Sedan struntar jag i dem och nynnar vidare på sångerna. Så var det med den goda människan...


.