Middag. Mitt sällskap kan massor om stadens och landets historia, och stöter dagligen på olika öden genom sitt jobb, till exempel den oerhört sorgliga historien från längesedan om brudparet som hade sådan otur att en yttre kraft slog ner i huset de satt hand i hand i och klöv det i två, precis där de deras händer möttes. Bara en av dem överlevde. Vilken olycka, förfärligt. Jag slänger en blick mot tonårsparet som har hånglat som galna i timmar, istället för att rulla med ögonen (obs, bara inombords såklart, utåt sett en cool dam) tänker jag: "Hångla på, skynda er innan något - eller någon - kommer emellan er". Några timmar i Oslo och jag har redan blivit en bättre människa? Det är inte klokt vad bra.
Senare på kvällen lyssnar jag på sånger som gör mig lycklig, sorglig och glad, vill bara höra mer, mer, mer. Sen känner jag mig girig, hann nygifta paret ens hitta sin gemensamma sång? Och hånglarna? Sedan struntar jag i dem och nynnar vidare på sångerna. Så var det med den goda människan...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar