Plötsligt händer det! Ett blogginlägg kommer lastat med...några fina grejer från matvaruaffären.

En färgstark solitär i gatulivets bukett.

Med ett knippe ljust purpurfärgade blommor inlindade i vackert papper promenerade jag Regeringsgatan fram. Tänkte hur det hade varit om jag var en av Meg Ryans rollkaraktärer, kanske hon som ägde barnbokhandlen i "Du har mail" tex, då hade jag liksom hoppat fram med vippande kjol, ballerinaskor, stickad kofta i pastell och blont, kort, rufsigt hår, plutat med munnen. Pastellig liksom. Solen skulle skina och plötsligt skulle Tom Hanks dyka upp runt varje hörn. Visserligen sken solen, men där slutade likheterna. Ja, okej, jag kanske hoppade fram lite.

Slog mig ner på bänkarna vid Akademibokhandlen mitt emot Kulturhuset. Då kom han gående. Mannen som borde få titeln "Stockholms Roger Pontare". Inte för att han var överöst med skinn och fjädrar och så, men han hade den där härliga "Här kommer jag och jag är verkligen inte nån dussinperson"-attityden. Enorma kängor med eldflammor på. Nåt slags lädershorts med fransar. En jacka i tusen kulörer. Håret åt alla håll, kanske skymtades en hatt någonstans där inne i det stora burret. Han stegade fram som en kung från forna tider. Men han slutade inte överraska. I ena handen bar han en helt vanlig klassisk kalvskinnsportfölj. Vilken oväntad grej. En riktigt färgstark solitär i gatulivets bukett.

En liten studie: Teaterfoajén och T-centralen

T-centralen i rusningstrafik. Det väller fram människor, överallt. Gula, röda och blå täckjackor sticker ut bland svarta och grå. Allt känns vintertrött och grådaskigt bland neddragna mössor och röda nästippar. Tomma blickar, fokus på målet. Rosförsäljare här och där: "Rosor, rosor någon?". Butikerna skyltar med choklad och andra godsaker. På väg till bussen. Armbågar, knuffar, ett enstaka  förlåt. Arga barn vägrar äta falukorv, kräver varmkorv istället, sparkar på pappas ben. Går ombord. "Hallå, hör du mig?, hallåå, hallå". Barn som surrar högre än en tryckpress. Jag önskar att jag var hemma. Ett snabbt tryck stoppar bussen, ut i kylan, ut i tystnaden. Andas ut.

En kort promenad. De tända marschallerna visar vägen mot kvällens event.

Teaterfoajé i premiärskrud. Det väller fram människor, överallt. Paljetter, sidenblusar, färgglada smycken sticker ut bland svart och grått. Allt känns glammigt och gnistrande bland frisyrer som nästan nuddar taket. Igenkännande blickar, fokus på målet. Röda rosor i stora buketter: "Var lämnar jag rosorna någon?". Några bär på choklad och andra godsaker. På väg till biljettkassan. Armbågar, knuffar, några pussar på kinden. Inga mackor finns att köpa, äter varmkorv istället. Går in i foajén igen. "Hej, hallå där, så länge sen". Vuxna som surrar högre än en tryckpress, högre än barnen på väg hem. Jag känner mig hemma. Vi går till våra platser, ser föreställningen, småpratar. Sen ut i kylan, ut i tystnaden. Andas in.

En promenad i kärt sällskap. Stockholmstrafikens blinkande ljus leder oss fram till t-banan där rusningstrafiken är ett minne blott.


.

iPod-sångaren

”Iiiiiiiiii wanna daaaaaaance with soooomebooooodyyyyyyyyyyyyyy, withhh somebody whoooooooo looooooves meeeeeeeeee”. Personen som sjunger gör det högt, på alla sätt. För kung och fosterland och hela t-banevagnen sjunger han ut, gissningsvis lyckligt omedveten om att andra faktiskt hör.

En man med välansat skägg och svart täckjacka med pälskrage tittar upp från sin tidning, ler och möter min blick. Vi gillar båda underhållningen. En kvinna med trötta ben, ena handen i godispåsen och den andra i ett fast grepp runt mobilen verkar inte märka nåt.

Plötsligt inser nog iPod-sångaren att han faktiskt sjunger ut och slutar mitt i en mening, samlar ihop sina saker och hoppar med blossande kinder av på nästa station.

Den enda röst som hörs säger ”Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs.” Jag saknar redan iPod-sångarens Whitney-låtar, plockar upp mina vita hörlurar ur väskan och ber till högre makter att det inte blir jag som sjunger ut högt nästa gång!

På väggen

Någon har skrivit sitt hjärtas mening på t-banans gröna väggar. Väntar med spänning på om någon romantiker ska kontra och skriva dit ett "inte" som tredje ord alternativt fylla på sista ordet så att det står "skitbra" :-)

Tapasterapi

En uppspelt man slår sig ned i tapasrestaurangen inte långt från Sergels torg. Med ena handen stryker han ut ett par veck på skjortan som matchar såväl hans kinder som hans sällskaps blommiga blus. ”Nä men alltså nu är jag bara såååå nyfiken på att höra vad det är med dig, vad är det som får dig att bli så arg och ledsen, jag vet att det inte kan vara jag i alla fall”, han tar en tugga av maten - han har beställt varsin tallrik bläckfisk till dem - hon petar i sin. Verkar vilja äta något annat, vara någon annan eller åtminstone vara någon annanstans.

"Det här är bara sååå gott”, mannens ögon lyser när han berömmer maten på den lilla tallriken och tar sin första klunk vin. Han tar sitt sällskap i hand, de är förlovade, säkert med varandra. ”Du är ju så bra, det finns ingenting du inte klarar, det vet du, men det är ju bara det att det syns ju inte i det du gör”. Han tar en tugga till. ”Och du ÄR ju social även om man kanske inte riktigt upplever det så”. Två sekunders tystnad. ”Ja, men du måste ju säga vad det är, jag sitter ju här och vill bara lyssna på dig”, han vänder sig om och säger med hög röst till servitrisen: ”Du vi hade inte beställt kycklingen, gör om och gör rätt”.

Han ser på sin fästmö, ler med hela ansiktet, böjer sig över bordet och formar de av stekt bläckfisk glansiga läpparna till en pussmun, ”Kom igen, du når om du sträcker på dig”, han blundar och pussar sin dam som efter viss tvekan möter honom över bordet. Hon har inte hunnit säga ett ord. Vi packar ihop och går, men något får mig att tro att de sitter där fortfarande ... och lyssnar.