Tapasterapi

En uppspelt man slår sig ned i tapasrestaurangen inte långt från Sergels torg. Med ena handen stryker han ut ett par veck på skjortan som matchar såväl hans kinder som hans sällskaps blommiga blus. ”Nä men alltså nu är jag bara såååå nyfiken på att höra vad det är med dig, vad är det som får dig att bli så arg och ledsen, jag vet att det inte kan vara jag i alla fall”, han tar en tugga av maten - han har beställt varsin tallrik bläckfisk till dem - hon petar i sin. Verkar vilja äta något annat, vara någon annan eller åtminstone vara någon annanstans.

"Det här är bara sååå gott”, mannens ögon lyser när han berömmer maten på den lilla tallriken och tar sin första klunk vin. Han tar sitt sällskap i hand, de är förlovade, säkert med varandra. ”Du är ju så bra, det finns ingenting du inte klarar, det vet du, men det är ju bara det att det syns ju inte i det du gör”. Han tar en tugga till. ”Och du ÄR ju social även om man kanske inte riktigt upplever det så”. Två sekunders tystnad. ”Ja, men du måste ju säga vad det är, jag sitter ju här och vill bara lyssna på dig”, han vänder sig om och säger med hög röst till servitrisen: ”Du vi hade inte beställt kycklingen, gör om och gör rätt”.

Han ser på sin fästmö, ler med hela ansiktet, böjer sig över bordet och formar de av stekt bläckfisk glansiga läpparna till en pussmun, ”Kom igen, du når om du sträcker på dig”, han blundar och pussar sin dam som efter viss tvekan möter honom över bordet. Hon har inte hunnit säga ett ord. Vi packar ihop och går, men något får mig att tro att de sitter där fortfarande ... och lyssnar.