Hand i hand

Vi var nog en lustig syn. Jag och de andra som försökte ta oss nedför den glashala backen från busshållplatsen till centrum.

I en lång rad, jag gick först, snirklade vi oss först upp på en snövall, mötte faran i ett plötsligt stopp som gjorde att vi fick klänga fast oss vid väggen och samtidigt glida ner för 40 cm snö. Därefter ett hårt fast i räcket, inte halka, inte halka, inte halka. Den värsta biten väntade. Istäckt backe i ett par meter. Jag blundade, tänkte "allt kommer att gå bra, det är inte alls halkigt" och så gleeeeeeed jag ned. Sedan gällde det att inte glida för långt, förbi affärens entré. Slängde ut min väska och liksom hakade fast mig i räcket. Pyttesteg in till plätten med asfalt. Phu, framme.

Kastade en blick upp för backen jag just ägnat minuter åt att ta mig ned för och såg ett lämmeltåg av personer som också försökte ta sig ner, mer eller mindre lyckosamt. En ung kvinna med sin mor, arm i arm hankade sig fram, mamman nästan grät. Jag sträckte mig fram och sa att jag kunde ta hennes väska så att hon skulle kunna ta tag i räcket. Insåg vad jag sagt och undrade om hon skulle ropa på polis. Men hon bara log tacksamt och sträckte fram den gräddfärgade väskan. Nej, de tog sig ändå inte ner. Men vi skrattade, vi skrattade så att vi nästan grät.

Utan att någon sagt till om det tog vi plötsligt tag i varandras händer, hela lämmeltåget hand i hand och så drog vi ned en person i taget. När alla var i säkert förvar stod vi kvar och skrattade lite innan vi gick in i affären och splittrades. Ett ganska magiskt ögonblick var förbi. Vi var främlingar för varandra igen. Främlingar utan benbrott tack och lov.


.