Lördagslunch. Ståtligt, slappt och snyggt. Guldväggar, pastellmålningar, arkader, fontäner, skulpturer och massor av palmer. Killar med löstagbara pälskragar (nej, inte fuskpäls) som vilar lätt över kashmirtröjan, damer med vågor av silverhår som lagts av frisörer med lång väntelista, ett gäng japanska turister, killar i rutiga skjortor och skägg, män i blazer, v-ringad ulltröja, skjorta, klubbslips och snudd på pipa i munnen, ladies who lunch, killar och tjejer i jeans, fotografer med presskort och stressad blick. En salig blandning. Porlandet från fontänen hörs lätt, lätt, alldeles samspelt med det glada dämpade sorlet och pianistens musik som sätter tonen.
Lunchen står uppdukad - råbiff, bröd med gravad lax, med berg av räkor, med ägg, med rostbiff, stekt fisk (alla japanerna tar av den stekta fisken). På andra sidan bakverk; cheesecakes, vaniljhjärtan, tårtor, budapestbakelser. Vita tallrikar med guldrand längst ut, lite som en spetskant. Små runda tekoppar i samma stil. Tekanna i silver.
Vi placeras precis vid pianisten, han har en urdrucken kaffekopp längst till vänster vid tangenterna på det glansiga svarta pianot. Pianisten ser till min stora glädje ut som pressekreteraren Paul Lassiter i Spin City (spelad av Richard Kind, bästa kompis med George Clooney - bonusfakta), ibland får han samtal på mobilen och pratar lite diskret, kanske ska han gå på ICA och köpa hem nåt efter jobbet. Det ser för kul ut.
En bekant till pianisten kommer fram og hälsar: "Det här är min norska fru", säger den bekanta. Paul Lassiter-kopian har humor, skrattar och säger: "Din NORSKA fru?", indikerandes att han skulle ha fler fruar någon annan sted. Sedan tar virituosen en paus, går längst ned till en länsstol vid receptionen och drar upp huvudet så att han tittar rakt upp i taket. Han ser trött ut. Efter ett tag är han tillbaka och spelar. Å, vad jag hoppas pianisten har roligt, han får aldrig sluta, jag önskar att han alltid ska vara där när jag är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar