En trippel från SJ-tåget mellan Oslo och Stockholm.
KÄNDISEN SOM TRÄNGDE SIG
Killen i sätet intill reser på sig och går de få metrarna till tågets bistro. Lång, rejäl, skäggig, med slitna jeans och en stickad gosig tröja i ljus nougat. Stor utan att ta någon plats. Han står några sekunder vid luckan.
Plötsligt kommer en snajdig man med marinblå kavaj i snyggt snitt, jeans och ett självförtroende som bländar. Han gör nåt mycket osvenskt. Han ställer sig FÖRE killen i stickade tröjan. Jag ser hur förvånad den utknuffade blir, ”Vad ska jag göra nu” utstrålar hela han. Förvirrad. Även fast han är två decimeter längre än nykomlingen ser han mycketr kortare ut.
Men vänta nu...nykomlingen...är han inte väldigt lik...jomen det måste vara...ja, det ÄR han. En sån kille! Tränga sig före när han måste förstå att flera i vagnen vet vem han är... Kändisen börjar beställa. Plötsligt sker nåt, utknuffade killen tar ett steg fram och kändisen/entreprenören säger direkt; ”Varsågod, du stod ju här först”. Hela vagnen pustar ut. Då blir utknuffade killen så förvånad att han ägnar en evighet åt att argumentera emot att han skulle få gå före, men till slut beställer han sin dricka och kanelbulle. Nästan bockar och tackar kändisen. Går leende till sin plats.
BIG SISTER. BIG ATTITUDE.
Kalasbyxor, färgglad tröja, långt hasselnötsbrunt hår, pigga ögon. En liten bror. Big attitude.
"Jag måste på toa, mamma!"
" Ja men då går vi."
"Jag måste på toa NU!"!"
"Ja, men kom då."
"Mamma. Jag sa NU och då menade jag NU och NU är det försent..."
Arma föräldrar... En kort stund senare, når kalasbyxor bytts ut mot nya och allt ser ut att vara i ordning hörs en bekant tunn stämma:
"Ni svälter mig, ni svälter mig, ni svääääääälter mig..."
"Men, lilla gumman, det gör vi väl inte."
"De svälter mig, de svälter mig, de SVÄLTER mig!"
"Ehum, ehum, vet du nåt kul, ska vi äta pizza när vi kommer fram?"
"Pizza. Sån skräpmat", säger femåringen och fortsätter snaska på de yoghurts, frukter, godis, och chips som ligger på bordet framför henne.
LJUGANDE MANNEN
En man pratar på med kraftig stämma, dialekten tyder på västkusten, jag ser inte hur han ser ut. Hans bullriga röst pratar, pratar, pratar. Personen han pratar med kan omöjligt få en syl i vädret.
”Nä men du, nu ska jag ta och sluta, jag måste läsa tidningen,” meddelar han plötsligt.
”Nä men du, jag vill inte prata om morgondagens middagsbjudning, det kan du väl lösa själv”
”Nä men du, nu är det dålig täckning, jag hör inte vad du säger, hallå, jag kan inte höra dig (till och med jag kunde höra henne och jag satt en rad bort), poff, inget ljud, så synd hjärtat, hallå? Hallå? Hallå? Nä, inget, du då lägger vi på och rings inte mer utan nu ses vi ikväll!"
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar