Plommonhjärta

Kunde inte låta bli att fota det här söta plommonet, som var så sött hjärtformat.

En katt bland hermelinerna?

Nja, snarare en potatis bland päronen. Med tanke på att potatis på vissa ställen i Sverige kallas för jordpäron var det ju en ganska passande placering. Potatisen var så fin, formad som ett hjärta.

Plötsligt händer det! Ett blogginlägg kommer lastat med...några fina grejer från matvaruaffären.

Moderna Museets senaste stjärnor - du och dina foton!

Jo, det är faktiskt sant! Du har väl inte missat Moderna Museets projekt Alla är en fotograf!, ett tidsdokument om hur det är att leva i Sverige på 2000-talet. Du kan skicka in upp till tio bilder från din vardag, bilderna sätts upp på museets väggar. Regler, mer info, filmer och bilder finns på Moderna Museets hemsida där du också laddar upp dina bilder, superenkelt och superkul!

Just den här vardagsbilden är från ett skyltfönster på en smutsig men härlig gata i Paris, men hey, vardag kan man ju ha var som helst :-). Jag ska absolut söka fram några bilder och skicka in, gör det du med!

.

En färgstark solitär i gatulivets bukett.

Med ett knippe ljust purpurfärgade blommor inlindade i vackert papper promenerade jag Regeringsgatan fram. Tänkte hur det hade varit om jag var en av Meg Ryans rollkaraktärer, kanske hon som ägde barnbokhandlen i "Du har mail" tex, då hade jag liksom hoppat fram med vippande kjol, ballerinaskor, stickad kofta i pastell och blont, kort, rufsigt hår, plutat med munnen. Pastellig liksom. Solen skulle skina och plötsligt skulle Tom Hanks dyka upp runt varje hörn. Visserligen sken solen, men där slutade likheterna. Ja, okej, jag kanske hoppade fram lite.

Slog mig ner på bänkarna vid Akademibokhandlen mitt emot Kulturhuset. Då kom han gående. Mannen som borde få titeln "Stockholms Roger Pontare". Inte för att han var överöst med skinn och fjädrar och så, men han hade den där härliga "Här kommer jag och jag är verkligen inte nån dussinperson"-attityden. Enorma kängor med eldflammor på. Nåt slags lädershorts med fransar. En jacka i tusen kulörer. Håret åt alla håll, kanske skymtades en hatt någonstans där inne i det stora burret. Han stegade fram som en kung från forna tider. Men han slutade inte överraska. I ena handen bar han en helt vanlig klassisk kalvskinnsportfölj. Vilken oväntad grej. En riktigt färgstark solitär i gatulivets bukett.

Barbie - ett mästerverk?

Tvättmaskinerna snurrar för fullt. Det ena fönstret fylls av kritvita textilier, det andra av kolsvarta. Det är som en tavla av Malevitj. Undrar just om det någon gång kommer en Barbie som är inspirerad av honom?

Härom veckan lanserades The Barbie® Museum Collection. The Starry Night av Vincent van Gogh, Adele Bloch-Bauer I av Gustav Klimt och Mona Lisa av Leonardo da Vinci är de tre fantastiska målningar som  har inspirerat designern Linda Kyaw.

Vincent van Gogh målade The Starry Night  i juni 1889, verket finns på MoMA. Lyllo Barbie som får en sådan klänning... Cypressen som är så viktig i målningen, en slags flamma som sammanbinder byn med himlen, har också en framträdande plats i Linda Kyaws design.


 

Gustav Klimts Porträtt av Adele Bloch-Bauer I färdigställdes efter tre års målande 1907. Porträttet är målat i olja, guld och silver. Det såldes på auktion i New York 2006 för 135 miljoner dollar, vilket var rekord, och hänger sedan dess på Neue Galerie i New York. Klimt var central i jugendrörelsen i Wien. Adele Bloch-Bauer kom att bli den enda person som Klimt målade två porträtt av, det andra målade han 1912. Barbiedockan har fått vad Tyra Banks skulle säga en "fierce" frisyr, snyggt.

Mona Lisa... En av världens mest kända och gåtfulla ansikten? Leonardo da Vinci började måla porträttet av florentinskan Lisa Gherardini 1503 men blev inte klar förrän 1507, verket fick sin titel först trettio år efter da Vincis död och betyder ungefär Damen Lisa, de italienska och franska titlarna La Gioconda och La Joconde betyder istället ungefär Den levnadsglada. Mona Lisa hänger på Louvren i Paris. I programmet Konstdetektiverna visades genom en speciell kamera som skalar av lager efter lager på verken hur tavlan troligen såg ut när da Vinci precis hade målat den... de gröngula nyanserna som vi är vana att se bestod då av en ljust klarblå himmel och var i mitt tycke ännu vackrare än tavlan som vi ser den nu.

Jag har ingen Barbie men boken Barbie 50 år står i bokhyllan, placerad mellan Pontus Hulténs samling och ett konstlexikon, och kanske, kanske kommer det snart att stå en Barbie klädd i Klimt eller möjligen i van Gogh där inom kort också...

Bilderna på Barbiedockorna från The Barbie® Museum Collection är lånade från /The pictures from The Barbie® Museum Collection are borrowed from BarbieCollector.com.

Nattliv

Jag älskar att leva mitt liv om natten.

När husen omkring mig är svarta

och den enda lampa som lyser

är i ett fönster hundra meter bort.

Då spanar jag varm i hjärtat

bort mot det fönstret

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som älskar att omges av stjärnornas gnistrande ljus

och av mörkrets tysthet som väcker vår kreativitet.

Så slår det mig plötsligt

att i fönstret med ljuset kanske någon står

och tittar medlidande bort mot mig

och tänker att vi två delar en hemlighet,

en slags själ,

som måste vara uppe mitt i natten för att strax gå till jobbet,

eller som som får sova sött under dygnets mörka timmar men faktiskt inte kan

och är ledsna, frustrerade och arga över att det är så.

Jag vill flagga på nåt sätt

att "hallå, inte missförstå,

här inne är det glatt och kul!"

men så får jag ändå dåligt samvete

över att det är för sent för att sova

och för tidigt för att vara vaken.

Jag lyssnar på en skiva till och målar en tavla

innan jag somnar på golvet.

När jag vaknar öm och frusen

och går in till sovrummet

tänker jag att jag borde gå och lägga mig klockan 23 ikväll

men vet redan hur det kommer att bli.

För jag älskar att leva mitt liv om natten.

På vift på perrongen

En hopskrynklad plastmugg på perrongen. Mannen i röda chinos, röda textilskor, krokodilprydd vit pikéskjorta och stickad vit/blå/röd tröja knuten runt halsen ilsknar till och får samma ansiktsfärg som byxorna när han råkar gå på den. Killen med svarta flätor, vit oversized tröja och vita hörlurar sparkar muggen till sin rågblonda kompis med tintinfrisyr, svart linne och svarta hörlurar, han sparkar tillbaka. Kvinnan med telefonen tryckt mot kinden, stram blonderad hästsvans, svart generöst v-ringad linneklänning och chanel-ballerina i svart och beige med loggan mycket tydlig märker inte ens att toppen av skon slinker in i muggen för att i nästa sekund skicka den framåt ett par decimeter. Slitna jeans, bara ben, svarta leggings - muggen åker fram och tillbaka. En eterisk kvinna med grått, vågigt hår och Mona-Lisa-leende skrider förbi i en senapsgul fotsid kaftan med hjärtan i vitt och brunt som säkert hängt på samma kvinna sedan 1970-talet, hon knuffar den som en ballerina och skänker den en snabb, busig blick. En man i grå kostym sparkar den tillbaka och klagar högljutt på att det är så stökigt på perrongen - han plockar inte upp muggen. En liten flicka i prickig bomullsklänning och vita läderskor lyfter försiktigt ena benet och kliver över muggen. Tåget kommer och jag kan inte följa dess öde längre, men kanske ligger den fortfarande där på samma plats och sparkas någon meter hit och dit. 

Istället för att blogga...

Det var så länge sedan jag bloggade nu att jag hade glömt hur man hittade hit. Efter flera försök fick jag helt enkelt googla bloggens namn. Som jag turligen kom ihåg :-).
Jag kanske inte sagt det tidigare, men jag har ett av världens roligaste jobb. Ibland måste det få ta över mina andra grejer, som att blogga. Så här har mina senaste veckor sett ut på ett ungefär:

Resarch. Diskussioner. Planering. Visioner.
Samtal, sms, mejl, sms, samtal, fax, Jo, det finns!
Deadlines. Rapporter. Telefonmöten. Generalrepetitioner.
Skriva, läsa, fråga, tänka, uppdatera webb. Ja, jag minns, jag minns!

Lång dags färd mot natt, En dåres sånger, introduktioner.
Yamato, Vi betalar inte! Vi betalar inte! Blottad. Talangjakten.
Ensam rävhane. Utrensning. Klubb East'n'bul. Vita hästen. Hemliga höstproduktioner.
Manus. Utkast. Kollationering. Publikgenomdrag. Måste se första akten.

Fotografering. Filminspelning. Samspel. Presstext. Är alla fakta rätt? Skulle vilja gå på bio.
Programblad. Skriva, be om texter, redigera, motivera. Välja bilder. Gå hem.
Utkast ett. Utkast två. Utkast tre. Korr ett. Korr två. Slutkorr...Slutkorr tio.

Premiär. Premiär, Premiär. Förbereder för nästa säsong. Nästa fina supernova.
Målgrupper, medieval, strategier. Hehe, Å, vilka roliga produktioner, I love them!
Fritid? Jadå. Plugga photoshop och indesign. Kärt besök, träffa vänner. Sova.


.

Professorns historia

På väg hem från stan. Nöjd, nästan chockad över att jag för första gången på tre veckor faktiskt har hunnit åka in till stan efter jobbet för att shoppa. Visserligen hittade jag inte vad jag sökte, men känner mig ändå...nöjd. En man på andra sidan gången sover med sin mörkblå jacka uppdragen till näsan. En stickad ljusbrun mössa, nästan i samma ton som hans hy, neddragen så långt som möjligt. Det ser så lockande ut och plötsligt slumrar jag också till.

Vaknar och får en vänlig blick från en man som satt mitt emot sovaren, som också vaknat till liv. Den propre mannen med det vänliga leendet skrattar till och sa "Har ni varit på jobbet?"
"Ja, nickar vi båda".
"Det är hårt arbete i Sverige...Mycket hårt. Åtta timmar per dag:"
"Åtta?", utbrister jag men låter honom tro att jag blev förfärad över det stora antalet timmar, inte att jag kunde lägga på ett par timmar på det där.
"Ja, åtta hela timmar, bara jobba jobba jobba." Han skakar på sitt baskerklädda huvud.
"Så få man gå på seminarium, på kvällstid! Och på sådana personalmöten, efter jobbet. Två timmar efter man gått hem ska man vara tillbaka och ha möte 20-22."

"Han ser ut som en professor", tänker jag, som min professor i kriminologi; stilig, välklädd, ett mjukt, allvarsamt men vänligt ansikte. Han har en snygg svart/grårutig halsduk, en svart proper jacka, ljusa manchesterbyxor, rejäla kängor, ryggsäck.

"Var jobbar du?", frågar "professorn" killen som tidigare hade mössa men nu har tagit av den och avslöjar kaskader av mörkt, glänsande hår.
"Jag städar".
"Det är ett hårt jobb..."
"Ja..."

Jag ser lite mer noggrannt på mannen, hans kängor har några år på nacken, byxorna är avklippta med en taggig sax, jackan och baskern lätt noppriga, allt välvårdat, men kanske lite mer boehemiskt än vid första åsyn.

Vi har suttit tysta ett kort tag, när mannen med blå jacka artigt replikerar frågan:
"Och vad jobbar du med?"
"Jag har jobbat med barnomsorg."
"Oj, vilket ett bra jobb, men det är tungt?"
"Jag jobbar inte längre. Jag är arbetslös. Jag är arbetssökande." Han ler allvarligt. Plötsligt ser han så sorgsen ut. Vi tystnar. Vet inte riktigt vad vi ska säga.
"Men, hur gick det till, varför var du tvungen att sluta?", frågar killen.
"De har dragit in antalet anställda, det finns inga jobb. Nej, det finns inga jobb längre. Det finns inget jobb för mig".

Det är dags för "professorn" att gå av, vi är tysta, men ler artigt mot varandra. Han reser sig upp:
"Jag hoppas att du får en trevlig kväll", säger jag och hoppas att han ska förstå att jag med de enkla orden önskar honom all lycka, inte bara ikväll, utan med jobb, med allt. Han stannar till, det känns som om tiden står stilla en stund, han tar min hand, ser mig rakt i ögonen som om det inte fanns någon annan där och så säger han "Tack, det betyder mycket för mig". Och jag känner att han har förstått.

"Professorn" ler, säger hej då till killen med blå jacka och mig och vips är han borta. I alla fall rent fysiskt. Ingen av oss slumrar till igen.

.

Kamp om kopiatorn

Du har sett OS. Säkert ett och annat VM. Men har du någonsin sett kontorsanställda tävla om rätten att använda avdelningens kopiator?

Armbågar som vässas. Ett fast tag runt magnetnyckeln som inte bara öppnar dörrar utan också är den magiska grej som gör att man får ut sin utskrift, kan kopiera eller - i de fall det fortfarande sker - faxa. Blick möter blick. De leenden som växlas visar väl mycket tänder.

På vår avdelning finns EN kopiator/skrivare. Vi kan också skriva ut på våningen ovanför och under. Vi är en kommunikationsavdelning. Vi är många. Vi skriver ut. Ja, trots det papperslösa samhället skriver vi ut. Någon gör inbjudningar, en annan korrektur på programblad, en tredje turnélistor, en fjärde ett utskick och så där håller det på. Det gäller att vara först i arbetskön. Och vill man umgås socialt ska man helst inte skriva ut för många exemplar.

En ung dam från våningen under kommer in i vårt kök, liksom smyger sig fram. Ett rart leende på läpparna. Snudd på en gloria runt huvudet.
- Ehum, funkar möjligen er skrivare/kopiator?
- Nej, säger en annan dam bestämt. Du får gå upp ett plan och kopiera.
-Ok
-Meeeeeeeeeeennnnnn, då får du försöka komma före mig förstås, ropar infogivaren, slänger sin kopp, girar åt vänster, kollegan från nedre plan skriker, skrattar, springer.  Infogivaren gör likadant, kutar snabbt, snabbt för att ta ledningen. Klapprande steg ekar från trapphuset. Må bästa kollega vinna!


.

Möte med pälsmössemänniskorna

Iskallt. Sitter och väntar på bussen. Dubbla vantar. Det hjälper inte. Frusna fossingar.

En farbror med grön täckjacka, träkäpp och pälsmössa spatserar fram och tillbaka. Ett tonårsgäng snackar högt, snabbt och i förvånansvärt långa meningar med tanke på det begränsade antal ord de använder. En kvinna med grå jacka, sån där mössa med pälsboll och flera matkassar hasar sig fram. Pälsmössefarbrorn börjar prata med henne om att bussen är sen. Jag tror att de känner varandra men det visar sig vara fel. Han pratar om kylan. Jag vill helst vara i min egen värd, men så tänker jag "vad fasen, in i leken med dig".

Och så kul vi får, pälsmössorna och jag. Farbrorn kommer från Malmberget och handlerskan är finlandssvensk. Jag är mitt inne i arbetet med en finsk pjäs med finlandssvensk ensemble och har några av mina käraste personer i Malmberget. De lär ut finska ord, ger tips om where to go i Helsingfors, berättar om köldrekordet i Malmberget 1961 när det var 51 grader kallt, och jag ångrar mig sen att jag inte kunde hålla tyst utan var tvungen berätta att jag upplevt 52 grader vid Hornavan i Arjeplog en gång, han borde ha fått "vinna", jag var ju knappt ens ute den dagen.

Bussen kommer och pälsbolletjejen och jag sätter oss tillsammans och pratar resor och teater. Efter ett tag är det är dags för mig att hoppa av.
"Nej, måste du gå redan!", säger hon.
"Hej då, trevlig kväll", ropar pälsmössemannen när jag går ut.
Båda vinkar.

Jag vinkar tillbaka. Glad över att jag inte stannade i min egen värld. Varm inifrån och ut.


.

Hand i hand

Vi var nog en lustig syn. Jag och de andra som försökte ta oss nedför den glashala backen från busshållplatsen till centrum.

I en lång rad, jag gick först, snirklade vi oss först upp på en snövall, mötte faran i ett plötsligt stopp som gjorde att vi fick klänga fast oss vid väggen och samtidigt glida ner för 40 cm snö. Därefter ett hårt fast i räcket, inte halka, inte halka, inte halka. Den värsta biten väntade. Istäckt backe i ett par meter. Jag blundade, tänkte "allt kommer att gå bra, det är inte alls halkigt" och så gleeeeeeed jag ned. Sedan gällde det att inte glida för långt, förbi affärens entré. Slängde ut min väska och liksom hakade fast mig i räcket. Pyttesteg in till plätten med asfalt. Phu, framme.

Kastade en blick upp för backen jag just ägnat minuter åt att ta mig ned för och såg ett lämmeltåg av personer som också försökte ta sig ner, mer eller mindre lyckosamt. En ung kvinna med sin mor, arm i arm hankade sig fram, mamman nästan grät. Jag sträckte mig fram och sa att jag kunde ta hennes väska så att hon skulle kunna ta tag i räcket. Insåg vad jag sagt och undrade om hon skulle ropa på polis. Men hon bara log tacksamt och sträckte fram den gräddfärgade väskan. Nej, de tog sig ändå inte ner. Men vi skrattade, vi skrattade så att vi nästan grät.

Utan att någon sagt till om det tog vi plötsligt tag i varandras händer, hela lämmeltåget hand i hand och så drog vi ned en person i taget. När alla var i säkert förvar stod vi kvar och skrattade lite innan vi gick in i affären och splittrades. Ett ganska magiskt ögonblick var förbi. Vi var främlingar för varandra igen. Främlingar utan benbrott tack och lov.


.

En liten studie: Teaterfoajén och T-centralen

T-centralen i rusningstrafik. Det väller fram människor, överallt. Gula, röda och blå täckjackor sticker ut bland svarta och grå. Allt känns vintertrött och grådaskigt bland neddragna mössor och röda nästippar. Tomma blickar, fokus på målet. Rosförsäljare här och där: "Rosor, rosor någon?". Butikerna skyltar med choklad och andra godsaker. På väg till bussen. Armbågar, knuffar, ett enstaka  förlåt. Arga barn vägrar äta falukorv, kräver varmkorv istället, sparkar på pappas ben. Går ombord. "Hallå, hör du mig?, hallåå, hallå". Barn som surrar högre än en tryckpress. Jag önskar att jag var hemma. Ett snabbt tryck stoppar bussen, ut i kylan, ut i tystnaden. Andas ut.

En kort promenad. De tända marschallerna visar vägen mot kvällens event.

Teaterfoajé i premiärskrud. Det väller fram människor, överallt. Paljetter, sidenblusar, färgglada smycken sticker ut bland svart och grått. Allt känns glammigt och gnistrande bland frisyrer som nästan nuddar taket. Igenkännande blickar, fokus på målet. Röda rosor i stora buketter: "Var lämnar jag rosorna någon?". Några bär på choklad och andra godsaker. På väg till biljettkassan. Armbågar, knuffar, några pussar på kinden. Inga mackor finns att köpa, äter varmkorv istället. Går in i foajén igen. "Hej, hallå där, så länge sen". Vuxna som surrar högre än en tryckpress, högre än barnen på väg hem. Jag känner mig hemma. Vi går till våra platser, ser föreställningen, småpratar. Sen ut i kylan, ut i tystnaden. Andas in.

En promenad i kärt sällskap. Stockholmstrafikens blinkande ljus leder oss fram till t-banan där rusningstrafiken är ett minne blott.


.

Filmarkiv på webben - vilken dröm!

En ny sajt har startat idag,  http://www.filmarkivet.se/ , heter den. Massor av filmer som allmänheten får ta del av. Kolla in några av dem här:

En elegant Greta Garbo lämnar gråtande Sverige efter en promotionturné. Stiger på amerikabåten i Göteborg, det är sorgligt, men hon är ju så vacker att man bara gapar, ojojoj den där magnifika profilen och vilken urtjusig outfit, direkt från 1929.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=28&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dgreta%2bgarbo%26categoryid%3d0%26minyear%3d1925%26maxyear%3d1935

Fem år tidigare, midsommarhelgen 1924, var Hollywoodgiganterna Mary Pickford och Douglas Fairbanks på exklusivt besök i Stockholm och Oslo, Freja/Marabou bjöd Mary på choklad, de bodde på Grand, åkte motorbåt och mycket mer:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=24&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3dMary%2bDoug

Badlivet i Mölle 1911, kommer det att se ut så här beach 2011 också?
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=58

Alice Babs gör reklam för Toy på svenska och norska och plockar taffligt upphängda toy-paket från ett träd:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=171&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16

Och en något modernare variant när Tomas Pontén lär oss att ta en toy:
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=219&returnurl=http://www.filmarkivet.se/sv/Sok/?q%3d%2b%26categoryid%3d16

Så här skriver de själva på sajten: "På filmarkivet.se har du möjlighet att se unikt rörligt bildmaterial ur arkiven som nu tillgängliggörs på nytt; främst kort-, dokumentär-, journal- och reklamfilm, som speglar ett svenskt århundrade i förvandling och framväxten av dagens samhälle. Vid lanseringen i februari 2011 ligger 300 filmer ute, och sajten kommer att växa med lika många under året. Filmarkivet.se är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket."

Vilken bra grej!

.

God morgon?

Tisdag morgon. Bussen är försenad. Jag ringer jobbsamtal och är nöjd över att få jobba utomhus. En arg gubbe skäller ut busschauffören när han anländer 15 minuter senare än tidtabell. Samtidigt kommer ett par halkandes fram på den glashala marken, likadana jackor i grovt men liksom metalliskt grått material, slitna jeans, kängor.
"Gumman, du hinner, annars tar vi bara nästa buss, du behöver inte stressa", säger mannen till sitt damsällskap.

Ganska gulligt tycker jag.

De sätter sig framför mig. Han tappar ner nåt på golvet och hon böjer sig genast fram för att plocka upp det. "Men din idiot, kan du inte ens plocka upp det, skärp dig, dig kan man aldrig lita på".
Hon tittar på honom och böjer sig ned igen, hon böjer inte benen. Jag ser mer än jag hade behövt. Hon får inte upp det som jag nu ser är sex stycken ölburkar, de där blå.
"J-vla sopa, skärp dig för f-n", muttrar han.
Till slut lyckas hon plocka upp dem. Han tar över förpackningen och lägger den i en kasse där tre förpackningar redan väntar.

Det är dags för dem att hoppa av. Hon trycker på stoppknappen. Han ser på henne under lugg och ler inställsamt.
 "Gumman, nu ska vi ha en riktigt trevlig dag."
 Hon tittar snabbt på honom, mannen som hon har en likadan jacka som, det är som om en slöja lägger sig över hennes blick, hon vänder bort huvudet. Hon ler inte tillbaka.

Plötsligt känns det inte så gulligt längre.

.

I dansens virvlar - en flashback

Idag såg jag mig själv som liten.

Nej då, det var ingen tidsresa, eller ja, på ett sätt var det väl så, men jag steg inte in i en manick som började spraka och sprutta och misslyckades med att ta mig till gamla stans gränder på 1700-talet och istället hoppade till och stannade när jag var sisådär 4-5 år. Självklart inte. Det var mer en andlig resa. Till när jag var sisådär 4-5 år.

Klockan var 12 och S och jag väntade på vårt lunchmöte. På röda sammetsstolar med guldben satt ett stort gäng barn och deras medhavda matsäck stod uppdukad på bord med blå dukar. Tysta, glada, hungriga satt de lydigt där och mumsade i sig. Enda gången de höjde rösten var när de på 50 meters håll såg regissören för pjäsen de hade varit provbublik för: "Olle, där går Olle", ropade de.

Det första jag såg var det långa hasselnötsfärgade håret. Sedan tröjan och kalasbyxorna. "Oj, vad hon är lik mig som liten" hann jag tänka innan hon dansade några pirutter (halvbra och ganska fumligt, precis som jag) och ställde sig mot fönstret in till matsalen. Hon sträckte sina små ben, höjde sina armar och händer till ögonnivå och kikade in. Ett bra tag stod hon där, tills läraren hämtade henne. Hon satt vid bordet ett tag till, rymde till fönstret och blev hämtad. Då såg jag det, det som fällde avgörandet: Hon gick på tå! Hela tiden på tå. Precis som jag gjorde hela min barndom till den minnesrika dagen doktorn sa att jag hade fått lill-babs-häl och tvingade mig att gå enbart just på hälarna för att de stackars hälsenorna skulle blir normala igen. Åh, vad jag kände mig normal och vanlig... Ja, inte just under gå-på-hälen-perioden som du säkert förstår, men efteråt.

Nu dansade tjejen runt, runt, mitt på golvet. Snurrade med armarna utsträckta, skrattandes, på tå, hela tiden på tå. Jag ville ge henne råd om livet, kärleken, valen och framför allt om att bara gå på tå ibland, någon enstaka gång, typ på Nobelfesten, julafton och midsommar, okej, kanske under påsk också. Men jag struntade i det, lutade mig tillbaka och bara tittade på henne där hon dansade, glad som om hon var ensam i hela rummet, eller åtminstone inte brydde sig om att hon inte var det.

Och så önskade jag att jag om trettio år ska få chansen att se någon som påminner mig om vuxna Karolina på någon tillställning, med båda fötterna på jorden, men snurrandes, dansandes, skrattandes...

.

Från kvittrande kvintett till solokvist

Kommer du ihåg den kvittrande kvintetten i mataffären? Här är en av de små rackarna sittandes helt solokvist. Men de andra är kvar, de var bara på en annan avdelning under fototillfället.

.

Lena Nyman, borta men alltid kvar

Kort paus på jobbet, tar en titt på facebook. Ser hur en vän lagt upp filmer med Hasse och Tage. En annan har lagt upp ett klipp med Lena Nyman. Vad roligt! Men vänta, en sorglig kommentar. Å, nej... Lena Nyman har gått bort. En bild på henne hänger på min vägg, skrattandes, med rosiga kinder. Hon blickar ned på mig varje dag. Det ska hon fortsätta göra.

Under ett par år jobbade jag med Lena Nyman. Tre minnen dyker direkt upp.

Det första. Ett mycket roligt telefonsamtal om hennes liv på teatern. Vi skrattade, hon hostade, det vi pratade om har jag bevarat i tankarna och mitt hjärta, och där ska de få förbli.

Det andra. Lenas fenomenala tolkning av Evert Taube. Tillsammans med Sven-Bertil Taube och Kjerstin Dellert gjorde hon en cabaret som under andra akten hyllade Evert Taube. Iklädd regnkläder och regnhatt fick hon mig att se på Taube med andra ögon. Genrepet ägde rum den 11 september 2001, vi som var där var chockade och förvirrade från dagens händelser, genrepet inleddes med några tysta minuter.

Det tredje. En fotografering. Över gräsmattorna på Confidencen kom tre charmerande damer gående. Först Kjerstin Dellert och Elisabeth Söderström, eleganta i fotsida, randiga sidenklänningar; Kjerstin i vinrött och rosa, Elisabeth i vinrött och bourdeax. Sedan, bara ett par steg därefter, skuttade Lena Nyman fram. I famnen bar hon sin älskade hund Kaxe. Hennes klänning var rosenmönstrad. Liksom de andra damerna bar hon en stor stråhatt och ett stort leende. En större linslus än Kaxe har nog världen aldrig skådat. Så fort fotografen lyfte kameran sprang Kaxe fram och poserade framför damerna.
- Kaxe. Kaxe! Men Kaxe då...
Lena bar bort honom. Kameran upp. Kaxe fram. Lena bar bort. Och så upprepade sig proceduren i en evighet. Vi skrattade så mycket att tårar rann nedför kinderna, utom kanske fotografen som hade tårar av svett istället, snart skulle det inte finnas något ljus kvar. Varför Kaxe gav upp till slut minns jag inte, kanske gömde Lena honom under en kjol eller så fick han sitta sida vid sida med fotografen. Men bilder fick vi i alla fall.

Lena Nyman är borta, men hon kommer alltid att finnas kvar.

.

Grattis Jussi!

Idag skulle Jussi Björling ha fyllt 100 år.

För ett par år sedan kände jag varsamt på hans ansikte. Drog handen över hans profil. Lite osäker på om det verkligen var tillåtet att göra så. Jag och en av de få som i mitt tycke kan matcha Jussi var precis på väg in till Jussi Björlings museum i Borlänge, Dalarna. En byst över den älskade tenoren tronar vid ingången. Jag känner fortfarande hans ansiktsdrag mot min hand.

En engagerad man med grått hår och stickad tröja gjorde allt han kunde kan för att hjälpa till rätt artikel, rätt ljudinspelning eller just det där klippet från 50-talet som är så fint. Gamla kostymer från olika produktioner placerade i olika gångar, bilder, bilder, bilder överallt, vykort, brev från Carusos fru. Nästa gång jag är i närheten stannar jag en hel dag och bara lyssnar och tittar och lyssnar och tittar och lyssnar...

.